Idag har jag varit patient, eller snarare anhörig, eftersom min dotter skulle göra en magnetkameraröntgen. Ett heldagsbesök på Akademiska Barnsjukhuset ger perspektiv och många insikter.
Det första: Tack gode Gud att mina barn är friska och låt dem så förbli.
Det andra: Vilken fantastisk verksamhet som bedrivs på sjukhuset och vilken fantastisk personal vi har.
Det tredje: En vård av högsta kvalitet måste vara en rättighet för alla. Vi politiker har ett ansvar och en skyldighet att styra vården så att alla får vård på samma villkor. Alltså att vården görs lika tillgänglig för såväl socioekonomiskt svaga som starka grupper. Det sker inte av sig självt.
Som småbarnsförälder blir jag djupt berörd när jag sätter foten på en barnavdelning och blir vittne till ögonblick i andra familjers och barns tappra kamp mitt i en svår sjukdom. Det går rakt in i hjärta. Så var det idag när jag och dottern var på Barnsjukhuset.
Vi blev mottagna av sjukhusclownerna som fick henne att trolla och tacka ja till att äta medicin (godis). Lekterapin på nedre botten är en fantastisk verksamhet som ger stimulans och får varje barn att känna leklust och släppa rädsla och oro. Doften av nybakad äppelkaka spred sig i hela korridoren. Makalöst imponerad är vad jag blev. Och glad, att vi har förmånen att bli omhändertagna och bemötta av så proffsig sjukvård och personal.
Min oro växer dock i takt med vetskapen om att vården blir mer och mer ojämlik och att skillnaden växer mellan socioekonomiskt starka och svaga familjer. Dagens läsning i UNT är ytterligare en i raden av bekräftelser som visar att borgerlig politik ökar klyftorna inom vården vilket drabbar många barn. Det är därför jag menar att det krävs tydliga insatser i form av riktade resurser och åtgärder för att göra vården jämlik på riktigt. Vård på samma villkor för alla innebär att särskilda insatser måste göras för vissa, nämligen de svagaste.
