Hur förmår man sig att med ord beskriva vad man känner när vittnesmålen och bilderna från blodbadet i Syrien slår emot, osminkat och i all sin brutalitet. Jag kunde inte hålla inne tårarna när en livlös liten flicka i samma ålder som min dotter bars upp av sin släkting som i förtvivlan skrek mot någon som filmade i Homs. Det där kunde ha varit mitt kusinbarn.
För ett år sedan var det få som visste var Homs låg när jag berättade att jag är född där och att hela pappas släkt finns där. Nu möts jag av en sorg i blicken och medlidande, alla vet var Homs ligger och vad som händer där. Jag har alltid älskat Homs och det mysiga kristna kvarter där min farfars hus står och där jag spenderat i princip alla somrar som barn. Idag vet jag inte ens om huset har blivit jämnat med marken. Gatorna som jag traskat runt på och lekt vid och det fina café runt hörnet där vi brukar beställa hemmagjord glass med chokladkex har blivit en krigszon. Jag fick nyligen veta att en kvinnlig släkting blivit skjuten i huvudet på väg hem från arbetet. Hon dog omedelbart. En helt oskyldig 41-årig trebarnsmamma som befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle. Nu har alla mina släktingar valt att lämna hus, hem och livet i Homs på obestämd tid.
Jag tänker inte göra några politiska analyser på min blogg men jag kan konstatera att jag aldrig någonsin i min vildaste fantasi trodde att det skulle gå så här långt. Vi är i Sverige förskonade från krig och förödelse och jag har som svensk invaggats i en trygghet att det där bara kan hända någon annanstans och andra människor. Nu har ”någon annanstans” visat sig vara mitt Syrien och ”andra människor” mina släktingar. Det sätter perspektiv på livet här i Sverige. Att FN-möten och vädjanden från Arabförbundet inte leder till ingripanden för att skona det syriska folket, oskyldiga och hjälplösa barn som får sätta livet till i detta vansinne är en skam för hela världen.
På fredag ska jag hämta ut mitt nya pass. Under rubriken födelseort står det: Homs, Syrien. Polistjänstemannen som expedierade passet tittade försiktigt på mig, log mjukt och frågade: Du ska väl inte åka dit nu? Nej sa jag.
Men inom mig tänkte jag: Gud vad jag längtar hem, hem till Syrien och Homs. När kommer jag att kunna åka dit igen?
Farfars hus i Homs.
Vi badar en varm sommardag 1985 i en barnbasäng som mamma
envisades med att släpa med ända från Sverige. På bilden jag, mina systrar och två kusiner.
