Landstingsledningen samlas på Wiks slott

När ska vi börja prata öppet om de verkliga utmaningarna som landstinget står inför? Den relevanta frågan kommer säkert att poppa upp i mitt huvud ett antal gånger idag och imorgon när ”topparna” i landstinget träffas vid den årliga planeringskonferensen på Wik. Tyvärr tror jag att den styrande politiska ledningen, precis som vanligt kommer sticka huvudet i sanden för de svåra frågorna och istället berömma sig själva för sin egen förträfflighet helt utan reflektion över den massiva kritik som finns och växer. Det är som vi lever i olika världar...

Politiker, tjänstemannaledning, förvaltningsdirektörer och fackliga representanter skulle här istället kunna få chansen att utbyta erfarenheter och perspektiv när det gäller de verkliga utmaningarna och diskutera möjliga vägar framåt. Långa köer i vården, personalflykt och arbetsmiljö, jämlikhet och jämställdhet i vården, social hållbarhet och förebyggande folkhälsoarbete, ägaransvaret för Akademiska sjukhuset och ordning och reda i ekonomin…jag listan är oändlig. Men så blir det nog inte. 

En av de viktigaste ingredienserna för att föra en politiskt styrd organisation framåt, särskilt en så kunskapsstyrd och komplex verksamhet som landstinget, är att bygga förtroende. Förtroende och legitimitet för politiken, för visionen och för besluten, det är nyckeln till allt. För att det ska vara möjligt krävs kontinuerlig kommunikation, dialog och förankring där verksamhetsföreträdare och tjänstemän ges chansen att möta, lyssna och prata med beslutsfattarna och politiken. Den borgerliga majoriteten har kanske en förhoppning om att Wik-dagarna ska vara precis det. Men ack så fel man kan ha om man inbillar sig att förtroende kan byggas och checkas av på några timmar en gång om året. Det säger en del om borgarnas ambitionsnivå när de dessutom skickar ut dagordningen till ett så viktigt möte, som är inplanerat ett år i förväg, på fredag eftermiddag helgen innan vi ska ses.

Jag längtar till nästa höst då vi får chansen att visa vad vi socialdemokrater går för och hur vi vill arbeta för att återuppbygga patienter och medborgarnas förtroende för vården och landstinget och arbeta för att våra anställda ska känna framtidstro, yrkesstolthet och delaktighet i sitt arbete.

Maktens kvinnor stöttar varandra

Behövs kvinnliga nätverk? Och varför blir reaktionerna ibland så ifrågasättande när kvinnor i tunga positioner träffas på egen hand? Ibland känns det som vi tar jämställdheten förgivet och kvinnors chefskap som så självklart att kvinnliga nätverk av vissa personer uppfattas som provocerande och hotfulla tillställningar där kvinnorna planerar att ”ta över allt”. Lite märkligt tycker jag, särskilt när herrarna fortsätter med sitt bastubadande och informella nätverk vare sig det sker genom medveten strategi eller inte. Det finns både i politiken, näringslivet och samhället. Trots att vi befinner oss en bit in i 2000-talet så orsakar kvinnor med makt, eller som aspirerar på makt, ett visst uppseende och förutfattade meningar i sin omgivning. Särskilt påtagligt kan det bli om man är relativt ung eller småbarnsmamma. Att man inte ska utsätta sig för det ”tunga ansvaret, stressen och pressen” eller ”tänk på barnen” är en vanlig och ”välmenande” kommentar. Mitt standardsvar brukar vara ” Jag blir en mycket bättre, gladare och lyckligare mamma om jag får jobba och utlopp för det jag brinner för och är bra på dessutom mår mina min familj också bättre då.” De erfarenheterna är viktiga att uppmärksamma och analysera.

 

Just därför har det blivit ett riktigt nöje att tillsammans med andra kvinnliga S-landstingsråd i vår region (Uppsala, Sörmland, Örebro, Västmanland, Värmland, Gävle och Dalarna) samlas i vårt kvinnliga nätverk en gång per år i en trevlig och avslappnad miljö för att diskutera aktuella politiska frågor allt från hälso- och sjukvård, ledarskap och ekonomi till organisation och verksamhetsutveckling. Ofta har vi inbjudna gäster som föreläser eller håller ett inspirerande pass. Framför allt har vi riktigt kul ihop och utbyter erfarenheter och stöttar varandra i vår roll som politiker och kvinnor med maktpositioner. Det roliga är att i gänget ingår tre tunga ”Landstingsstyrelseordföringar” (LSO), vilket är särskilt spännande dels för att de är socialdemokrater i majoritet dels som kvinnor i rollen som högst ansvariga politiker och LSO.

 

Jag kan inte nog understryka värdet av dessa sammankomster för mig personligen men också för stärkandet av jämställdheten och nya kvinnliga landstingspolitiker. Det går inte att komma ifrån att samtalsklimatet och stämningen i gruppen blir en annan. Den kraft, inspiration och gemenskap som byggs upp i mötet mellan kvinnor som i sin roll kan dela liknande erfarenheter är ovärderlig och något jag verkligen uppskattar. Bilden är från Filipstad och Hennickehammars Gård där vi träffades förra veckan.

 

 

Maktskifte i sikte

Nu är jag tillbaka på kontoret efter många månaders föräldraledighet. Det har hänt mycket sedan den där dagen i slutet av september då jag kördes i ilfart till förlossningen och min son bestämde sig för att göra entré, åtta veckor för tidigt. Då fick jag släppa allt och fokusera på mig själv och familjen. Det har varit en intensiv men härlig tid och nu har han både hunnit lära sig krypa och fått två tänder.

I landstinget och politiken har det också hänt mycket. Följer man media så är det lätt att misströsta när man tänker på den moderatstyrda majoritetens skötsel av landstinget. Långa köer till vården, personal som demonstrerar i missnöje, chefer som sparkas och en ekonomi som står inför svåra utmaningar. Just därför känner jag mer än någonsin att det finns så mycket att ta tag i. Jag kommer med kraft att fokusera på maktskifte till valet om ett år. Det finns så mycket som behöver göras, framför allt återuppbygga förtroendet för den politiska styrningen som moderaterna raserat. Medborgarna, patienterna och de anställda har med rätt, anledning att ställa högre krav på det som görs i vårt landsting. Under hösten kommer jag att fördjupa mig inom de områden som kräver särskild uppmärksamhet och som Socialdemokraterna kommer att prioritera inom hälso- och sjukvården. Det ska bli både spännande och roligt att få komma tillbaka som landstingsråd. Jag kommer kontinuerligt att uppdatera bloggen med mina tankar och händelser i det dagliga politiska arbetet i landstinget och i Socialdemokraterna.

Vid socialdemokraternas kongress i april valdes jag in som ordinarie ledamot i partistyrelsen:

http://www.unt.se/sverige/landstingsrad-tar-plats-i-s-styrelse-2363885.aspx

Under sommaren fick jag förmånen att medverka i en personlig radiointervju i

SR P4 Uppland Miller Möter:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=114&artikel=5588126

Frihet ska vara tvingande om Alliansen får bestämma

Idag skriver Maria Larsson (KD) på DN debatt att valfrihet för patienten/brukaren inom äldrevården ska bli obligatorisk 2014. Jag ställer mig frågande till logiken i att göra en ”frihet” tvingande.

Jag tycker att valfrihet också måste handla om att inte behöva välja och vara trygg ändå med att det som är tillgängligt och erbjuds är ett lika bra alternativ oavsett vem (privat eller offentlig) som bedriver verksamheten. Den som vill välja ska naturligtvis få göra det, den som inte vill eller orkar ska känna friheten att avstå. Alliansens frihet är därför begränsad och inskränkt till att endast ta hänsyn till en stark ”konsumentgrupp” och struntar helt i alla andra. En Socialdemokratisk valfrihet tar istället avstamp i hur verkligheten ser ut inom vård, skola och omsorg och innefattar hänsyn till alla olika individers vilja och möjlighet att välja.

Tyvärr visar det här utspelet från regeringen Reinfeld bara att deras syn på valfrihet saknar verklighetsanknytning och att de är oförmögna att förhålla sig till komplexiteten i en tvingande lagstiftning om fri etableringsrätt för näringslivet. De visar också stor okunskap om  kommuner och landstings ekonomi och helhetsansvar, eller patienters och anhörigas verklighet.

Hur tänker regeringen se till att det finns en så stor överkapacitet att alla äldre som är i behov av en vårdplats ska få några reella valmöjligheter och kunna välja något annat än den plats som just då är ledig? Hur har man tänkt att överetableringar ska hanteras och bristen på "valfrihet" i delar av kommunen/landsed där det inte är ekonomiskt lönsamt för vårdgivaren att etablera sig? Om Larssons valfrihet ska bli verklig måste kommunerna alltid ha ett par lediga platser på varje vårdboende för att den äldre ska kunna välja fritt och hur ska det finansieras har Maria Larsson tänkt? Därför är Regeringens ”valfrihetslöfte” en retorisk bluff som inte handlar om medborgarnas valfrihet utan om enskilda vårdgivares frihet att få etablera sig på en ”marknad” där det passar dem själva bäst och är mest lönsamt. Samtidigt blåser regeringen upp en stress och ångest hos enskilda äldre och deras anhöriga för att välja fel i djungeln av en vårdmarknad som bara är tillgängligt på lotsas.

Om vi istället skulle fokusera på högre och tydligare kvalitetskrav och uppföljningar inom välfärden så skulle människor få den vård de behöver och känna trygghet i varje val de gör eller plats som erbjuds, samtidigt som vi använde skattebetalarnas pengar på ett mer effektivt sätt.

Moderaterna har missat poängen med rätten till heltid

Idag slår Alliansen med moderaterna i landstinget på stora trumman för rätten till heltid. Är det någon journalist som har granskat hur många personer det kan handla om som vill ha heltid men inte får det? Enligt en källa ska Alliansen själva förra sommaren har räknat ut hur många anställda som skulle beröras av detta erbjudande från arbetsgivaren och kommit fram till att det rörde sig om ca 9 (nio) personer i landstinget! Det är lätt att lova reformer när förslagen i praktiken innebär i princip noll för den som lovar. Siffran som presenteras i media att 1600 personer skulle vara berörda är en uppskattning av antalet deltidsanställda, var av den överväldigande majoriteten på eget initiativ valt att gå ner i arbetstid för att de inte orkar arbeta heltid. 

Varför är jag kritisk till mediautspelet? Jo därför att jag upplever att detta är en dimridå så att Alliansen ska slippa ta i de svåra frågorna. Problemet i landstinget och  inom hälso-och sjukvården inte är att de anställda jobbar för lite utan att deras arbetsmiljö, stress och arbetsbörda är så tung att ingen människa orkar jobba heltid om man vill ha hälsan i behåll.

Att lansera detta som den enda åtgärden för att framstå som en bra arbetsgivare är rent ut sagt pinsamt för landstinget. Hade Moderaterna varit lite seriösa och haft någon form av förståelse för hur verkligheten ser ut skulle de ha tagit ett helhetsgrepp kring frågor om arbetsmiljö, nattskift, personalbemanning, löner, överbeläggningar osv. Den personal som väljer att fly från landstinget gör det inte för att de inte får jobba heltid utan för att de måste jobba för två, men får betalt för en. Det är där skon klämmer Erik Weiman!

”Heltid en rättighet, deltid en möjlighet” som Socialdemokraterna drivit under lång tid handlar inom hälso- och sjukvården om att landstinget som arbetsgivare ska värdesätta den mycket speciella kompetens som den medicinska professionen och omvårdnadspersonalen uppbär och att varje anställd ska få förutsättningar att orka arbeta heltid. Därför har Moderaterna totalt missat poängen med rätten till heltid och genom sitt utspel försökt manövrera bort de väsentliga frågorna som skulle kunna göra vårt landsting till en attraktiv arbetsgivare. Så går det när man kopierar andras förslag utan att egentligen förstå vad de bottnar i eller visar intresse för hur verkligheten ser ut för de anställda på golvet. Synd.

Läs mer:

Radio Uppland

ABC

Halvtid i politiken, Radio Uppland granskar vården

Det är oroväckande när politiker på ytterkanterna gör det så enkelt för sig att de antingen är för eller mot privata alternativ i vården och patienters valfrihet. Verkligheten är inte svart eller vit och det är synd när så viktiga och svåra frågor förenklas till slagträ i en ideologisk och retorisk kamp. Jag väljer att stå för en mer pragmatisk linje där jag vill se värdet av mångfald och valfrihet men ställer mycket högre krav på samverkan, kvalitet och uppföljning i vården. Om politiker inte kan förhålla sig till komplexiteten i frågorna och medborgarnas verklighet så kommer svaren och lösningarna aldrig att hittas. Och politiker kommer fortsätta att stå och tjafsa om huruvida man är för eller mot privata alternativ i vården. Tänk om en bråkdel av tjafset kunde ägnas åt att diskutera politiska verktyg för att uppnå långsiktigt hållbara och konstruktiva lösningar som stärker vården och patienternas rätt till den vård som de behöver. Jag kommer kontinuerligt att kommentera Radio upplands reportage på bloggen för att ge min syn på vad vi Socialdemokrater vill göra för att förbättra för patienterna och öka förtroendet för hälso- och sjukvården.

Allan får vänta på vård:

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=114&grupp=18391&artikel=5264796

Landstingspolitikerna svarar på kritiken om vårdköer:

http://sverigesradio.se/sida/play.aspx?ljud=4137659

Radio Uppland granskar

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=114&grupp=18391

Politiker besöker verkligheten

Idag har jag praktiserat som sjuksköterska på kirurgklinikens bröstcancermottagning på Akademiska sjukhuset. Förra veckan var jag biomedicinsk analytiker för en dag och fick se hur vårt labb fungerar. Att byta om (ja, jag har provat de kritiserade personalkläderna som faktiskt hade en del brister) och möta personal och patienter öga mot öga ger alltid nya insikter och en annan förståelse för komplexiteten i det som vi politiker brukar prata om och behandla på våra styrelsemöten. Här gör sig mötet med verkligheten påmind man kan få uppleva de konsekvenser som är resultatet av de beslut politiker fattar eller duckar för.

Att ta sig tid och gå en dag i personalens skor ger perspektiv. Det innebär inte att man kan få svaret på alla frågor men det ger en möjlighet för beslutsfattande politiker att testa tempot genom att uppleva och känna hur verksamheten fungerar i praktiken. Det ger en möjlighet att prata med personalen och lyssna på deras verklighet i mötet med patienten. Framför allt så tycker jag att det ger mig en påminnelse om varför jag tog uppdraget som hälso- och sjukvårdspolitiker och hur mycket jag tycker om att jobba med vårdens utmaningar.

Det är beundransvärt vilka svåra avvägningar och beslut personalen måste ta ställning till varje dag, vilken kraft och vilket engagemang de lägger i mötet med varje patient för att säkerställa att just den patienten får den bästa tänkbara vården utifrån de förutsättningar som står till buds. Det inger respekt.

Mer än någonsin inser man hur viktigt det är att det finns en god dialog, förankring och ett förtroende mellan oss som på olika sätt och på olika nivåer är involverade i hälso- och sjukvården nämligen politiker, medicinsk personal och tjänstemän.

Detta var varken första eller sista gången jag gjorde nedslag i verkligheten. För politiker som inte gör det vet sällan vad de pratar om och det kan sluta riktigt illa.