Ett pinsamt misslyckande för alliansen!

Det borde vara väldigt pinsamt för landstingsalliansen i Uppsala län att de misslyckats totalt med sitt främsta (nästan enda) vallöfte nämligen att korta köerna i vården och öka tillgängligheten. Tidigare i veckan rapporterades resultatet från väntetider i vården och kömiljarden. Landstinget i Uppsala län är SÄMST (!!!) i Sverige och har de längsta köerna när det gäller operation och besök inom den specialiserade vården (återbesök mäts inte ens!). Därför är det inte konstigt att alliansen skäms så mycket att de nu, i en brandkårsutryckning, skyfflar in 40 miljoner i ett bräde för att, som de tror, få bort köerna. Det är inte förtroendeingivande att kl16.53 på fredag eftermiddag lägga till ett helt nytt och obearbetat ärende till dagordningen genom att skicka ut ett mail om att Landstingstyrelsen på måndag ska fatta beslut om att trolla fram 40 miljoner. 

Problemet är att de inte tar tag i de verkliga utmaningarna nämligen att säkra och bygga upp en vårdapparat som även på sikt klarar vårdbehoven.  Det lustiga är att när Socialdemokraterna så sent som i november argumenterade för att vi ville investera 30 miljoner mer på hälso- och sjukvård i vår budget blev vi hånade av alliansen. Nu har alliansen kommit till insikt att vi hade rätt och de hade fel. Problemet är att de fortfarande inte förstår nödvändigheten av långsiktighet och förutsägbarhet i ledningen och styrningen av landstinget.

Se Nyheterna TV 4 Uppsala igår kl 22.30. 
Läs UNT idag på sidan 8.

Köerna i vården måste kortas, patienterna ska inte utsättas för onödig väntan eller lidande. Men det kräver långsiktigt hållbara lösningar för att dels klara befolkningens vårdbehov dels skapa en bra arbetsmiljö för dem som jobbar i vården.

Alliansen påstår att de nu tar krafttag mot köerna, de vill inte längre vänta. Sanningen är att de gör en brandkårsutryckning. Vi har vetat i över ett års tid att köerna är långa och att vårdbeställningarna är för snåla. Då uppstår självklart köer. Vi vet att Uppsala län växer och att vårdbehoven ökar kraftigt. Trots det väljer alliansen att låta produktionsvolymen och vårdbeställningen för 2012 vara i princip desamma som för 2011. Nu vill alliansen slå sig för bröstet och påskina handlingskraft men deras agerande är en kortsiktig lösning för att få ta del av statens kömiljard. Hur garanterar alliansen att köerna inte kommer tillbaka? Har den borgerliga ledningen inte lärt sig att det behövs långsiktiga strukturförändringar och planering för att lyckas få flyt i vården?

Det som krävs är att vårdbehov, beställningar och produktionsplanering går i takt. Genomgripande analyser av vårdbehov och köer måste göras och realistiska vårdbeställningar från såväl Akademiska sjukhuset, Lasarettet i Enköping som upphandlade privata aktörer måste tas fram. Dialogen mellan hälso- och sjukvårdsstyrelsen, produktionsstyrelsen och vårdgivarna måste förbättras, så att legitimitet och förtroende kan råda mellan vårdens aktörer.

Landstingens ständiga jagande efter statens kömiljard är ineffektivt, medicinskt tvivelaktigt och riskerar inverka negativt på de områden inom vården som inte omfattas av kömiljardsmätningar. Jag är mycket oroad över och ser allvarligt på risken för undanträngningseffekter där patienters återbesök och kroniskt sjukas vårdbehov sätts åt sidan.

Vårdens utmaningar är så komplexa att de för patienternas skull förtjänar behandlas på ett mer konstruktivt sätt. Att endast låta tidpunkten och väntetiden räknas strider mot Hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf. Därför är alliansens jagande efter kömiljard helt fel fokus.

Vi borde ha en vårdgaranti och kömiljard som är mer inriktade på diagnos och vårdbehov.

Socialdemokraternas recept är att föra en politik som är långsiktig och sätter patienterna och deras vårdbehov i centrum.

Arabiska ett världsspråk?

Idag fick jag hjärtklappning på landstingsfullmäktige. Min puls gick upp så mycket att jag blev alldeles svettig när Sverigedemokraternas landstingsråd på fullaste allvar i fullmäktigedebatten hävdar att Arabiska inte är ett världsspråk. Detta med anledning av en diskussion under punkten Politisk inriktning och patienters tillgång till information på olika språk. Man kan ju undra hur svårt det är för Sverigedemokraterna att googla på FN:s definition av världsspråk. Då skulle de veta att engelska, franska, spanska, kinesiska, ryska och mitt kära modersmål arabiska är världsspråk. Så enkelt var det! De där Sverigedemokraterna borde ta och lära sig ett världsspråk eller två så kanske deras inskränkta vyer skulle vidgas.

Något annat som de borde ta och läsa på är Hälso- och sjukvårdslagen där det med all önskvärd tydlighet framgår att patienter har rätt att få information på ett sätt och på ett språk så att de kan tillgodogöra sig informationen. Detta är i allra högsta grad en fråga om patientsäkerhet. Att kräva att alla patienter som behandlas i Sverige, oavsett nationalitet eller språkkunskap, endast ska få information på svenska (”De får väl skylla sig själva om de inte har lärt sig svenska.”) är så befängt att hälften vore nog.

(Hör)samma Hörföreningarnas synpunkter!

Igår beslutade Hälso- och sjukvårdsstyrelsen att införa Fritt val av hjälpmedel. Det innebär att brukarna kan välja ett hjälpmedel utanför de som finns i landstingets sortiment. Jag tycker att det är bra att patienterna får ett ökat inflytande och kan välja, om brukaren själv vill, vilka hjälpmedel man önskar ha. Problemet med Fritt val av hjälpmedel är att landstinget också tänker flytta över äganderätten och allt ansvar för hjälpmedlen på patienten. Brukaren måste själv ansvara för och i vissa fall bekosta reparationer, han/hon måste själv ansvara för underhåll och själv hävda sig mot en leverantör när något krånglar. Och det vet ju alla konsumenter hur svårt det är att hävda sig mot en säljare. Jag tycker att det är orimligt att övervältra det ansvaret på brukaren/patienten.

Det allvarligaste med Hälso- och sjukvårdsstyrelsens beslut är att Alliansen går emot utredarens och remissinstansernas synpunkter när det gäller hörapparater och hörhjälpmedel. Utredaren har i ärendet konstaterat att "hörhjälpmedel ska uteslutas i sin helhet från fritt val". Och i riktlinjerna för friare val av hjälpmedel står det att "hörhjälpmedel ska vara undantagna i sin helhet". Ändå går Alliansen vidare och vill införa fritt val även inom hörselområdet. Remissinstanserna och handikapporganisationerna är tydliga med att de inte vill detta. Varför väljer Alliansen att inte lyssna på patienterna?

Alliansen har precis genomfört en hårt kritiserad privatisering av hörselvården. Den gjordes mot handikapporganisationernas och patienterna uttryckliga vilja och det har visat sig att många är väldigt missnöjda med den förändringen.  Läs insändarna som haglat in på UNT och som jag länkat längst ner i detta inlägg.

Att nu igen, köra över handikapporganisationerna och strunta i deras synpunkter och önskemål är direkt respektlöst och det är inte att sätta patienten i centrum. Alla remissinstanser har varit tydliga med att man inte vill ha fritt val av hörapparater och hörhjälpmedel. Och under processens gång har landstinget hela tiden framhållit att hörapparater och hörhjälpmedel ska vara undantagna fritt val av hjälpmedel. Då tycker jag att politikerna ska respektera det.

Man måste komma ihåg att hörapparater är väldigt tekniskt komplicerade medicinska produkter. Dom är som små datorer som måste special programmeras för att passa individens särskilda behov. Det ansvaret bör inte läggas på patienten.

Socialdemokraterna har reserverat sig mot beslutet och försökt argumentera för att Hälso- och sjukvårdsstyrelsen ska lyssna på HSO (handikappföreningarnas samarbetsorgan) och HrF(hörselskadades distrikt i Uppsala län) men Alliansen körde igenom beslutet ändå.

SR Uppland:                       Hörselskadade oroas över förändring

Uppsala Nya Tidning:         Landstingspolitiken är destruktiv

                                          En skenbar valfrihet för hörselskadade

                                          Alliansens politik slår sönder bra verksamhet

                                          En mycket sämre hörselvård      

Ont i hjärtat, läget i Homs Syrien

Hur förmår man sig att med ord beskriva vad man känner när vittnesmålen och bilderna från blodbadet i Syrien slår emot, osminkat och i all sin brutalitet. Jag kunde inte hålla inne tårarna när en livlös liten flicka i samma ålder som min dotter bars upp av sin släkting som i förtvivlan skrek mot någon som filmade i Homs. Det där kunde ha varit mitt kusinbarn.

För ett år sedan var det få som visste var Homs låg när jag berättade att jag är född där och att hela pappas släkt finns där. Nu möts jag av en sorg i blicken och medlidande, alla vet var Homs ligger och vad som händer där. Jag har alltid älskat Homs och det mysiga kristna kvarter där min farfars hus står och där jag spenderat i princip alla somrar som barn. Idag vet jag inte ens om huset har blivit jämnat med marken. Gatorna som jag traskat runt på och lekt vid och det fina café runt hörnet där vi brukar beställa hemmagjord glass med chokladkex har blivit en krigszon.  Jag fick nyligen veta att en kvinnlig släkting blivit skjuten i huvudet på väg hem från arbetet. Hon dog omedelbart. En helt oskyldig 41-årig trebarnsmamma som befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle. Nu har alla mina släktingar valt att lämna hus, hem och livet i Homs på obestämd tid.

Jag tänker inte göra några politiska analyser på min blogg men jag kan konstatera att jag aldrig någonsin i min vildaste fantasi trodde att det skulle gå så här långt. Vi är i Sverige förskonade från krig och förödelse och jag har som svensk invaggats i en trygghet att det där bara kan hända någon annanstans och andra människor. Nu har ”någon annanstans” visat sig vara mitt Syrien och ”andra människor” mina släktingar. Det sätter perspektiv på livet här i Sverige.  Att FN-möten och vädjanden från Arabförbundet inte leder till ingripanden för att skona det syriska folket, oskyldiga och hjälplösa barn som får sätta livet till i detta vansinne är en skam för hela världen. 

På fredag ska jag hämta ut mitt nya pass. Under rubriken födelseort står det: Homs, Syrien. Polistjänstemannen som expedierade passet tittade försiktigt på mig, log mjukt och frågade: Du ska väl inte åka dit nu?  Nej sa jag. 

Men inom mig tänkte jag: Gud vad jag längtar hem, hem till Syrien och Homs. När kommer jag att kunna åka dit igen?

Farfars hus i Homs. 

Vi badar en varm sommardag 1985 i en barnbasäng som mamma

 envisades med att släpa med ända från Sverige. På bilden jag, mina systrar och två kusiner. 

Börjes månadsbrev

Läs Börje Wennbergs månadsbrev här:
Så förefaller lugnet ha lagt sig. Stefan Löfven har utsetts till tf partiledare för Socialdemokraterna. Alla förefaller nöjda, till och med näringslivets företrädare öser lovord över Stefan. Själv har jag bara träffat honom som hastigast vid några tillfällen så jag kan inte ge en allt för tvärsäker analys, men även jag konstaterar att det ser mycket lovande ut. Så inleder Börje Wennberg sitt månadsbrev för februari. Läs hela brevet