Frihet ska vara tvingande om Alliansen får bestämma

Idag skriver Maria Larsson (KD) på DN debatt att valfrihet för patienten/brukaren inom äldrevården ska bli obligatorisk 2014. Jag ställer mig frågande till logiken i att göra en ”frihet” tvingande.

Jag tycker att valfrihet också måste handla om att inte behöva välja och vara trygg ändå med att det som är tillgängligt och erbjuds är ett lika bra alternativ oavsett vem (privat eller offentlig) som bedriver verksamheten. Den som vill välja ska naturligtvis få göra det, den som inte vill eller orkar ska känna friheten att avstå. Alliansens frihet är därför begränsad och inskränkt till att endast ta hänsyn till en stark ”konsumentgrupp” och struntar helt i alla andra. En Socialdemokratisk valfrihet tar istället avstamp i hur verkligheten ser ut inom vård, skola och omsorg och innefattar hänsyn till alla olika individers vilja och möjlighet att välja.

Tyvärr visar det här utspelet från regeringen Reinfeld bara att deras syn på valfrihet saknar verklighetsanknytning och att de är oförmögna att förhålla sig till komplexiteten i en tvingande lagstiftning om fri etableringsrätt för näringslivet. De visar också stor okunskap om  kommuner och landstings ekonomi och helhetsansvar, eller patienters och anhörigas verklighet.

Hur tänker regeringen se till att det finns en så stor överkapacitet att alla äldre som är i behov av en vårdplats ska få några reella valmöjligheter och kunna välja något annat än den plats som just då är ledig? Hur har man tänkt att överetableringar ska hanteras och bristen på "valfrihet" i delar av kommunen/landsed där det inte är ekonomiskt lönsamt för vårdgivaren att etablera sig? Om Larssons valfrihet ska bli verklig måste kommunerna alltid ha ett par lediga platser på varje vårdboende för att den äldre ska kunna välja fritt och hur ska det finansieras har Maria Larsson tänkt? Därför är Regeringens ”valfrihetslöfte” en retorisk bluff som inte handlar om medborgarnas valfrihet utan om enskilda vårdgivares frihet att få etablera sig på en ”marknad” där det passar dem själva bäst och är mest lönsamt. Samtidigt blåser regeringen upp en stress och ångest hos enskilda äldre och deras anhöriga för att välja fel i djungeln av en vårdmarknad som bara är tillgängligt på lotsas.

Om vi istället skulle fokusera på högre och tydligare kvalitetskrav och uppföljningar inom välfärden så skulle människor få den vård de behöver och känna trygghet i varje val de gör eller plats som erbjuds, samtidigt som vi använde skattebetalarnas pengar på ett mer effektivt sätt.

Moderaterna har missat poängen med rätten till heltid

Idag slår Alliansen med moderaterna i landstinget på stora trumman för rätten till heltid. Är det någon journalist som har granskat hur många personer det kan handla om som vill ha heltid men inte får det? Enligt en källa ska Alliansen själva förra sommaren har räknat ut hur många anställda som skulle beröras av detta erbjudande från arbetsgivaren och kommit fram till att det rörde sig om ca 9 (nio) personer i landstinget! Det är lätt att lova reformer när förslagen i praktiken innebär i princip noll för den som lovar. Siffran som presenteras i media att 1600 personer skulle vara berörda är en uppskattning av antalet deltidsanställda, var av den överväldigande majoriteten på eget initiativ valt att gå ner i arbetstid för att de inte orkar arbeta heltid. 

Varför är jag kritisk till mediautspelet? Jo därför att jag upplever att detta är en dimridå så att Alliansen ska slippa ta i de svåra frågorna. Problemet i landstinget och  inom hälso-och sjukvården inte är att de anställda jobbar för lite utan att deras arbetsmiljö, stress och arbetsbörda är så tung att ingen människa orkar jobba heltid om man vill ha hälsan i behåll.

Att lansera detta som den enda åtgärden för att framstå som en bra arbetsgivare är rent ut sagt pinsamt för landstinget. Hade Moderaterna varit lite seriösa och haft någon form av förståelse för hur verkligheten ser ut skulle de ha tagit ett helhetsgrepp kring frågor om arbetsmiljö, nattskift, personalbemanning, löner, överbeläggningar osv. Den personal som väljer att fly från landstinget gör det inte för att de inte får jobba heltid utan för att de måste jobba för två, men får betalt för en. Det är där skon klämmer Erik Weiman!

”Heltid en rättighet, deltid en möjlighet” som Socialdemokraterna drivit under lång tid handlar inom hälso- och sjukvården om att landstinget som arbetsgivare ska värdesätta den mycket speciella kompetens som den medicinska professionen och omvårdnadspersonalen uppbär och att varje anställd ska få förutsättningar att orka arbeta heltid. Därför har Moderaterna totalt missat poängen med rätten till heltid och genom sitt utspel försökt manövrera bort de väsentliga frågorna som skulle kunna göra vårt landsting till en attraktiv arbetsgivare. Så går det när man kopierar andras förslag utan att egentligen förstå vad de bottnar i eller visar intresse för hur verkligheten ser ut för de anställda på golvet. Synd.

Läs mer:

Radio Uppland

ABC

Halvtid i politiken, Radio Uppland granskar vården

Det är oroväckande när politiker på ytterkanterna gör det så enkelt för sig att de antingen är för eller mot privata alternativ i vården och patienters valfrihet. Verkligheten är inte svart eller vit och det är synd när så viktiga och svåra frågor förenklas till slagträ i en ideologisk och retorisk kamp. Jag väljer att stå för en mer pragmatisk linje där jag vill se värdet av mångfald och valfrihet men ställer mycket högre krav på samverkan, kvalitet och uppföljning i vården. Om politiker inte kan förhålla sig till komplexiteten i frågorna och medborgarnas verklighet så kommer svaren och lösningarna aldrig att hittas. Och politiker kommer fortsätta att stå och tjafsa om huruvida man är för eller mot privata alternativ i vården. Tänk om en bråkdel av tjafset kunde ägnas åt att diskutera politiska verktyg för att uppnå långsiktigt hållbara och konstruktiva lösningar som stärker vården och patienternas rätt till den vård som de behöver. Jag kommer kontinuerligt att kommentera Radio upplands reportage på bloggen för att ge min syn på vad vi Socialdemokrater vill göra för att förbättra för patienterna och öka förtroendet för hälso- och sjukvården.

Allan får vänta på vård:

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=114&grupp=18391&artikel=5264796

Landstingspolitikerna svarar på kritiken om vårdköer:

http://sverigesradio.se/sida/play.aspx?ljud=4137659

Radio Uppland granskar

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=114&grupp=18391

Politiker besöker verkligheten

Idag har jag praktiserat som sjuksköterska på kirurgklinikens bröstcancermottagning på Akademiska sjukhuset. Förra veckan var jag biomedicinsk analytiker för en dag och fick se hur vårt labb fungerar. Att byta om (ja, jag har provat de kritiserade personalkläderna som faktiskt hade en del brister) och möta personal och patienter öga mot öga ger alltid nya insikter och en annan förståelse för komplexiteten i det som vi politiker brukar prata om och behandla på våra styrelsemöten. Här gör sig mötet med verkligheten påmind man kan få uppleva de konsekvenser som är resultatet av de beslut politiker fattar eller duckar för.

Att ta sig tid och gå en dag i personalens skor ger perspektiv. Det innebär inte att man kan få svaret på alla frågor men det ger en möjlighet för beslutsfattande politiker att testa tempot genom att uppleva och känna hur verksamheten fungerar i praktiken. Det ger en möjlighet att prata med personalen och lyssna på deras verklighet i mötet med patienten. Framför allt så tycker jag att det ger mig en påminnelse om varför jag tog uppdraget som hälso- och sjukvårdspolitiker och hur mycket jag tycker om att jobba med vårdens utmaningar.

Det är beundransvärt vilka svåra avvägningar och beslut personalen måste ta ställning till varje dag, vilken kraft och vilket engagemang de lägger i mötet med varje patient för att säkerställa att just den patienten får den bästa tänkbara vården utifrån de förutsättningar som står till buds. Det inger respekt.

Mer än någonsin inser man hur viktigt det är att det finns en god dialog, förankring och ett förtroende mellan oss som på olika sätt och på olika nivåer är involverade i hälso- och sjukvården nämligen politiker, medicinsk personal och tjänstemän.

Detta var varken första eller sista gången jag gjorde nedslag i verkligheten. För politiker som inte gör det vet sällan vad de pratar om och det kan sluta riktigt illa.