Jag får ont i magen när jag läser Maciej Zarembas artikel på DN kultur om ”Familjen K mot landstinget i Uppsala län”. Även om jag inte läst alla inlagor i rättsprocessen känner jag till ärendet och jag fick ont i magen redan när händelsen uppmärksammades för ett antal år sedan. Anledningen är att hur man än vrider och vänder på händelsen så har en patient försatts i en situation där dennes integritet inte tillmäts den betydelse som man som medborgare och patient kan förvänta sig. Anhöriga har upplevt obehag och kränkning och det måste tas på ett större allvar.
Jag känner som landstingsråd ansvar (trots att jag är i opposition och inte har blivit informerad) å landstingets vägnar och beklagar från djupet av mitt hjärta det som de anhöriga anser sig ha upplevt.
Jag har förlorat båda mina föräldrar i cancer, pappa 1999 och mamma 2005. Båda låg inne på Akademiska sjukhuset och jag var där och såg deras utsatta situation i livets slutskede. Ångesten, skräcken, rädslan och hur man som patient och individ kläs av sin mänskliga värdighet. Man glider längre och längre bort från anhöriga, från minnen, från livet och tappar slutligen känslan för vem man är och var man befinner sig. Att den intima och mycket privata stunden av ens liv offentliggörs för en bred allmänhet är kränkande, oavsett om ansiktet på patienten är dolt eller inte. Jag hade precis som de anhöriga mått fruktansvärt illa om det var min familj som varit berörd och jag vet att mina föräldrar inte hade önskat medverka i TV i den situationen.
Att en fråga av så principiell betydelse för patienters integritet inte diskuteras av politiken är beklämmande. Särskilt efter att frågan prövats av JO och landstinget fick skarp kritik. Frågan hur ärendet och den juridiska prövningen och förhandlingarna med anhöriga skulle hanteras har, vad jag vet, aldrig lyfts officiellt på politisk nivå. Däremot kan det mycket väl ha diskuterats inofficiell mellan tjänstemän och ansvariga politiker i majoritet, det vet inte jag.
Jag är själv jurist och om man kopplar bort allt det jag beskrivit ovan kan även jag tillstå att den juridiska prövningen i detta fall är både spännande och kan vara av principiell betydelse för att skapa ett prejudikat och därför intressant att driva ända till HD. Men den mänskliga aspekten och de anhörigas perspektiv gör att domstolsprocessen och argumenteringen från landstingets sida ter sig ganska osmaklig. Oavsett om landstinget gjort fel eller inte så har de anhöriga upplevt stort obehag och en kränkning vilket landstinget borde ha tagit hänsyn till särskilt såhär i efterhand tycker jag. Jag kommer att följa ärendet noga och hoppas att den juridiska prövningen inte blir ytterligare en kränkning för de anhöriga. Att produktionsbolaget Titan Television AB har ett finger med i spelet gör att jag verkligen funderar över krafterna bakom hela den här affären.
Och då får jag ännu mer ont i magen.
www.dn.se/kultur-noje/nar-en-doende-patient-blev-bra-tv/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar