Sverige måste agera mot slakten av civila
Syrien. Den svenska regeringen är för passivVärlden förfasas över det som händer i Syrien och massakern på civila. Länder som USA, Kanada, Japan, Australien och majoriteten av EU:s medlemsländer agerar kraftfullt i både ord och handling för att markera mot dödandet av civila. Tunga utrikesministrar och regeringsföreträdare världen över arbetar febrilt för att stoppa våldet och förmå stormakter som Ryssland och Kina att ställa upp i FN:s försök att agera.
Den svenska regeringen och utrikesminister Carl Bildt håller dock en förvånansvärt låg profil. Regeringens passivitet är pinsam för Sverige och väcker stor besvikelse hos många svenskar med syriska rötter. Hur kommer det sig att and-ra länder agerar medan Sveriges regering står och tittar på?
Sverige har en historia av att vara den främsta av nationer som höjer rösten för mänskliga rättigheter, internationell solidaritet och demokrati. Sveriges starka engagemang och tydliga politiska arbete i internationella frågor har varit en förebild för andra länder och organisationer och inspirerat till kamp för fred och frihet. Vi har burit den internationella solidaritetens fana högst för utsatta människors rätt till ett liv som är värt att leva.
Jag är född i Homs och har spenderat många sommarlov där. Nu ligger döda barn och kvinnor på de gator där jag brukade leka med mina kusiner. Anhöriga i Sverige beskriver den fruktansvärda rädslan för ett långvarigt inbördeskrig där civila slaktas. Jag kan inte i ord beskriva den förtvivlan som syriska medborgare i Syrien, i Sverige och i värden just nu genomlider.
Det borde inte vara för mycket begärt att kräva att den svenska regeringen och utrikesministern vaknar upp och använder de internationella kontakter Sverige har för att agera i Syrienfrågan. Är det något land som har erfarenheter av att agera i svåra och ibland smärtsamma demokratiseringsprocesser så är det Sverige. Men i stället tillåts ryska vapen transporteras genom svenskt vatten för att användas mot civila i Syrien. Jag kan inte sammanfatta det på annat sätt än att jag skäms.
Vivianne Macdisi, 37 år, jurist Uppsala
Jag håller helt med dig, tystnaden från regeringen är slående. Även från medierna är det relativt tyst. Jag stod på Medborgarplataen i vintras och lyssnade till Aftonbladets och Expressens chefredaktörer som uttalade engagemang och humanism, men i deras respektive tidningar lyser både rapportering och engagemang med sin frånvaro till förmån för Naken-Janne och hans kompisar.
SvaraRaderaMan behöver inte vara från Syrien för att känna sorg, förtvivlan och vanmakt. Vanmakt över att våra folkvalda inte protesterar högljutt, förtvivlan över de barn som lider, dör och får sina liv förstörda.