Skräck och fasa i Syrien

Det har varit ett jobbigt dygn där jag pendlat mellan hopp och förtvivlan. Bilderna som visats i TV är fasansfulla och oron för mina släktingar i Damaskus har varit obeskrivlig. Efter många timmars försök till kontakt fick jag igår förmiddags äntligen tag på min kusin som bor där med sin familj. Lättnaden över beskedet och chocken över det vidriga som händer gör att tårarna och ilskan kommer om vart annat.

Hon och hennes två små barn är i säkerhet och har lämnat Damaskus och befann sig på landsbygden hos min farbror där även min andra kusin befinner sig efter att ha lämnat Aleppo för sex månader sedan. De kommer inte återvända som läget är nu. Hennes man är kvar i Damaskus eftersom han inte vill överge bostaden men hon kunde inte säga något om hur det ser ut på plats förutom att hon är oroad för hans säkerhet och att det går väldigt mycket rykten och spekulationer. Människor (civilbefolkningen) är väldigt rädda och det är svårt att på plats veta vem som står för våldet men attackerna kommer utan förvarning och det är mycket svårt att röra sig på vägarna. Det gör att många tvekar och är rädda för att förflytta sig särskilt om man har barn eller äldre i sällskapet. Ger man sig ut på vägarna så gör man det med livet som insats. Det råder kaos och skräcken är påtaglig. Damaskus blir för varje dag mer av en spökstad. Människor gömmer sig i sina hus i hopp om att stänga ute död och terror.

Civilbefolkningen har betalat ett ohyggligt pris medans omvärlden konfererar och tvekar nu måste FN ta sig tillträde in i landet för att skydda barn och civila från våldet som båda sidor gör sig skyldig till. Detta får inte fortgå.

Alliansens utspel kan vara uppmaning till lagbrott

”Akademiska öppnar för UCC” lyder en rubrik i gårdagens UNT med anledning tvisten om patienter med bukhinnecancer ska opereras på Akademiska eller hos en liten privat aktör. Alliansens utspel väcker många frågor!

1.     Vilket juridiskt stöd har alliansen för sin exensiva tolkning att undantagsregeln i LOU är tillämplig?

2.     Vilket förtroende har alliansen för sjukhusledningens kompetens när man kör över deras medicinska bedömningar och avfärdar deras besked att patienterna kan få vård på Akademiska?

3.     Vilket förtroende har alliansen för tjänstemännens kompetens att ge balanserade beslutsunderlag när man agerar i direkt strid med slutsatserna i den utredning de själva tillsatt?

4.     Vilka signaler sänder alliansen till andra specialister när man uppmuntrar personal med spetskompetens att överge sjukhuset och starta privat klinik?

5.     Hur tänker alliansen att vi på längre sikt ska kunna garantera en god vård, forskning och utbildning på vårt universitetssjukhus när man väljer att göra sig beroende av EN privat vårdgivare för en specifik behandling? 

1. Nu har borgarna med folkpartiet i spetsen kommit på att Akademiska sjukhuset kan (och ska) remittera cancerpatienter till Uppsala Cancer Clinic (UCC). Efter ett års velande och en tydlig utredning som avråder från remittering, har de plötsligt ”hittat” en undantagsregel i Lagen om offentlig upphandling (LOU). Produktionsstyrelsens (PS) ordförande gör en egen, enligt min mening mycket tveksam, tolkning av lagen och menar att varken avtal eller upphandling behövs eftersom synnerliga skäl föreligger i detta fall och då kan man göra en direktupphandling (LOU 15kap. 3§ 2st.). Men med synnerliga skäl menas synnerlig brådska som orsakats av oförutsedda omständigheter som den upphandlande myndigheten inte själv kunnat påverka, förutse eller råda över. Att den upphandlande myndigheten råkat i brådska beroende på egen bristande planering grundar inte rätt till direktupphandling. Regeln ska tolkas restriktivt och landstinget har bevisbördan för att särskilda skäl föreligger. Min bedömning är att det förefaller helt uteslutet att hänvisa till synnerliga skäl när man på regelbunden basis avser remittera patienter till en privat vårdgivare. I så fall får man göra en riktig upphandling, några genvägar finns inte. Det borde den politiska majoriteten förstå. Att tvinga Akademiska att remittera under dessa omständigheter kan innebära en uppmaning att begå lagbrott. Alliansen har dock räknat ut att ingen annan vårdgivare kommer överklaga en direktupphandlingen eftersom ingen annan utför denna specifika operation, förutom Akademiska sjukhuset. Frågan är om Alliansen också räknar med att Konkurrensverket stillasittande ser på när enskilda landstingsråds kreativa lagtolkning tillämpas?! Det tror inte jag, vill det sig riktigt illa kan vite på miljonbelopp utdömas.

2. Att PS ordförande, som har till uppdrag att företräda Akademiska sjukhuset, väljer att så tydligt och öppet köra över sjukhusledningen tyder på att han antingen inte förstår sin roll eller att han mist förtroendet för sjukhusledningens förmåga att göra välavvägda medicinska bedömningar. Jag tycker man ska fundera över lämpligheten i att sitta kvar som PS ordförande när man väljer att agera på det sättet.

3. Jag antar att alliansen har skrotat den externa utredning som Hälso- och sjukvårdsstyrelsen presenterade i ärendet trots att den godkändes för några månader sedan och omständigheterna inte ändrats. Om alliansen tillmäter tjänstemännens underlag och rekommendationer så liten betydelse har vi ett rejält problem. 

4. och 5. Att UCC sökt och fått alliansens välsignelse innan de övergav Akademiska är uppenbart. Därför är den uppkomna situationen självförvållad från alliansens sida och den som fått betala priset är patienterna som hamnat i kläm. Förstår inte alliansen sitt eget ansvar som ägare av universitetssjukhuset och för helheten, långsiktigheten och kvaliteten i vården? Förutsättningen för att behålla ett universitetssjukhus i världsklass är att all personal, även den med spetskompetens som genom miljoninvesteringar (sjukhusets pengar) utbildats på Akademiska känner glädje, delaktighet och stolthet över att arbeta där och vill stanna kvar. Fortsätter alliansen att uppmuntra sönderstyckning och privatisering kommer fler specialister att ta sitt pack och gå. Då har vi snart inget universitetssjukhus kvar.

Avslutningsvis: Lita på Akademiska sjukhuset när de säger att de kan erbjuda en god vård och slå inte undan benen när de försöker och vill bygga upp och stärka sin kompetens och beredskap att leverera vård för patienter med bukhinnecancer och säkra utbildning och forskning på området för framtiden.  

Wikdagarna: Konstruktiv förändringsvilja eller dyr gruppterapi?

Hur ska man tolka att de två politiker med högst ansvar för de viktigaste frågorna i vårt landsting, ordförande i Hälso- och sjukvårdsstyrelsen och ordförande i Produktionsstyrelsen väljer att prioritera annat och uteblir från Wikdagarna? Särskilt anmärkningsvärt är det när den samlade tjänstemannaledningen, sjukhusdirektören för Akademiska och Lasarettet i Enköping och ALLA andra förvaltningschefer och fackliga representanter tagit sig tid och avsatt två dagar i sina pressade scheman i förhoppningen om att få föra en dialog med politiken. Man tar sig för pannan. Pinsamt är ordet. Vad är poängen med att föra dialog med politiken om ansvariga politiker inte behagar närvara och lyssna?

Nu är två dagar av ledningsöverläggningar över och förvånansvärt nog blev det riktigt givande och inspirerande (för oss som var där!). Det bör understrykas att den politiska majoriteten inte ska ha äran för att det blev bra, snarare var det den minimala politiska inblandning i programmet som troligen var framgångsfaktorn. För en gångs skull tog tjänstemännen och förvaltningscheferna chansen att säga ett och annat. De delade med sig av sina erfarenheter, synpunkter och verklighet. Det blev en bekräftelse av det jag länge påpekat och kritiserat i ledningen och styrningen av vårt landsting.

När det finns så mycket som kräver förändringar, i sättet vi arbetar, i behovet av ökad dialog och förankring, i arbetet att stärka förtroendet mellan varandra och att förbättra kommunikationen och informationen i organisationen så kan man tycke att det borde finnas ett politiskt intresse att lyssna på sina medarbetare. Frågan är om landstingsalliansen avser att ta tag i alla goda synpunkter som kom fram. Kommer man att sammanställa resultatet av genomförda workshops och arbeta med frågorna, eller är det en icke förpliktigande gruppterapi med ”högt i tak” som landstingsledningen fått ägna sig åt på Wik? Jag hoppas innerligt att borgarna inser att tjänstemännens, förvaltningschefernas och de fackligas tid och engagemang är så värdefull att det måste tas på allvar.

Landstingsledningen samlas på Wiks slott

När ska vi börja prata öppet om de verkliga utmaningarna som landstinget står inför? Den relevanta frågan kommer säkert att poppa upp i mitt huvud ett antal gånger idag och imorgon när ”topparna” i landstinget träffas vid den årliga planeringskonferensen på Wik. Tyvärr tror jag att den styrande politiska ledningen, precis som vanligt kommer sticka huvudet i sanden för de svåra frågorna och istället berömma sig själva för sin egen förträfflighet helt utan reflektion över den massiva kritik som finns och växer. Det är som vi lever i olika världar...

Politiker, tjänstemannaledning, förvaltningsdirektörer och fackliga representanter skulle här istället kunna få chansen att utbyta erfarenheter och perspektiv när det gäller de verkliga utmaningarna och diskutera möjliga vägar framåt. Långa köer i vården, personalflykt och arbetsmiljö, jämlikhet och jämställdhet i vården, social hållbarhet och förebyggande folkhälsoarbete, ägaransvaret för Akademiska sjukhuset och ordning och reda i ekonomin…jag listan är oändlig. Men så blir det nog inte. 

En av de viktigaste ingredienserna för att föra en politiskt styrd organisation framåt, särskilt en så kunskapsstyrd och komplex verksamhet som landstinget, är att bygga förtroende. Förtroende och legitimitet för politiken, för visionen och för besluten, det är nyckeln till allt. För att det ska vara möjligt krävs kontinuerlig kommunikation, dialog och förankring där verksamhetsföreträdare och tjänstemän ges chansen att möta, lyssna och prata med beslutsfattarna och politiken. Den borgerliga majoriteten har kanske en förhoppning om att Wik-dagarna ska vara precis det. Men ack så fel man kan ha om man inbillar sig att förtroende kan byggas och checkas av på några timmar en gång om året. Det säger en del om borgarnas ambitionsnivå när de dessutom skickar ut dagordningen till ett så viktigt möte, som är inplanerat ett år i förväg, på fredag eftermiddag helgen innan vi ska ses.

Jag längtar till nästa höst då vi får chansen att visa vad vi socialdemokrater går för och hur vi vill arbeta för att återuppbygga patienter och medborgarnas förtroende för vården och landstinget och arbeta för att våra anställda ska känna framtidstro, yrkesstolthet och delaktighet i sitt arbete.

Maktens kvinnor stöttar varandra

Behövs kvinnliga nätverk? Och varför blir reaktionerna ibland så ifrågasättande när kvinnor i tunga positioner träffas på egen hand? Ibland känns det som vi tar jämställdheten förgivet och kvinnors chefskap som så självklart att kvinnliga nätverk av vissa personer uppfattas som provocerande och hotfulla tillställningar där kvinnorna planerar att ”ta över allt”. Lite märkligt tycker jag, särskilt när herrarna fortsätter med sitt bastubadande och informella nätverk vare sig det sker genom medveten strategi eller inte. Det finns både i politiken, näringslivet och samhället. Trots att vi befinner oss en bit in i 2000-talet så orsakar kvinnor med makt, eller som aspirerar på makt, ett visst uppseende och förutfattade meningar i sin omgivning. Särskilt påtagligt kan det bli om man är relativt ung eller småbarnsmamma. Att man inte ska utsätta sig för det ”tunga ansvaret, stressen och pressen” eller ”tänk på barnen” är en vanlig och ”välmenande” kommentar. Mitt standardsvar brukar vara ” Jag blir en mycket bättre, gladare och lyckligare mamma om jag får jobba och utlopp för det jag brinner för och är bra på dessutom mår mina min familj också bättre då.” De erfarenheterna är viktiga att uppmärksamma och analysera.

 

Just därför har det blivit ett riktigt nöje att tillsammans med andra kvinnliga S-landstingsråd i vår region (Uppsala, Sörmland, Örebro, Västmanland, Värmland, Gävle och Dalarna) samlas i vårt kvinnliga nätverk en gång per år i en trevlig och avslappnad miljö för att diskutera aktuella politiska frågor allt från hälso- och sjukvård, ledarskap och ekonomi till organisation och verksamhetsutveckling. Ofta har vi inbjudna gäster som föreläser eller håller ett inspirerande pass. Framför allt har vi riktigt kul ihop och utbyter erfarenheter och stöttar varandra i vår roll som politiker och kvinnor med maktpositioner. Det roliga är att i gänget ingår tre tunga ”Landstingsstyrelseordföringar” (LSO), vilket är särskilt spännande dels för att de är socialdemokrater i majoritet dels som kvinnor i rollen som högst ansvariga politiker och LSO.

 

Jag kan inte nog understryka värdet av dessa sammankomster för mig personligen men också för stärkandet av jämställdheten och nya kvinnliga landstingspolitiker. Det går inte att komma ifrån att samtalsklimatet och stämningen i gruppen blir en annan. Den kraft, inspiration och gemenskap som byggs upp i mötet mellan kvinnor som i sin roll kan dela liknande erfarenheter är ovärderlig och något jag verkligen uppskattar. Bilden är från Filipstad och Hennickehammars Gård där vi träffades förra veckan.

 

 

Maktskifte i sikte

Nu är jag tillbaka på kontoret efter många månaders föräldraledighet. Det har hänt mycket sedan den där dagen i slutet av september då jag kördes i ilfart till förlossningen och min son bestämde sig för att göra entré, åtta veckor för tidigt. Då fick jag släppa allt och fokusera på mig själv och familjen. Det har varit en intensiv men härlig tid och nu har han både hunnit lära sig krypa och fått två tänder.

I landstinget och politiken har det också hänt mycket. Följer man media så är det lätt att misströsta när man tänker på den moderatstyrda majoritetens skötsel av landstinget. Långa köer till vården, personal som demonstrerar i missnöje, chefer som sparkas och en ekonomi som står inför svåra utmaningar. Just därför känner jag mer än någonsin att det finns så mycket att ta tag i. Jag kommer med kraft att fokusera på maktskifte till valet om ett år. Det finns så mycket som behöver göras, framför allt återuppbygga förtroendet för den politiska styrningen som moderaterna raserat. Medborgarna, patienterna och de anställda har med rätt, anledning att ställa högre krav på det som görs i vårt landsting. Under hösten kommer jag att fördjupa mig inom de områden som kräver särskild uppmärksamhet och som Socialdemokraterna kommer att prioritera inom hälso- och sjukvården. Det ska bli både spännande och roligt att få komma tillbaka som landstingsråd. Jag kommer kontinuerligt att uppdatera bloggen med mina tankar och händelser i det dagliga politiska arbetet i landstinget och i Socialdemokraterna.

Vid socialdemokraternas kongress i april valdes jag in som ordinarie ledamot i partistyrelsen:

http://www.unt.se/sverige/landstingsrad-tar-plats-i-s-styrelse-2363885.aspx

Under sommaren fick jag förmånen att medverka i en personlig radiointervju i

SR P4 Uppland Miller Möter:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=114&artikel=5588126