Det har varit ett
jobbigt dygn där jag pendlat mellan hopp och förtvivlan. Bilderna som visats i
TV är fasansfulla och oron för mina släktingar i Damaskus har varit
obeskrivlig. Efter
många timmars försök till kontakt fick jag igår förmiddags äntligen tag på min kusin som bor där med sin
familj. Lättnaden
över beskedet och chocken över det vidriga som händer gör att tårarna och
ilskan kommer om vart annat.
Hon och hennes två
små barn är i säkerhet och har lämnat Damaskus och befann sig på landsbygden
hos min farbror där även min andra kusin befinner sig efter att ha lämnat
Aleppo för sex månader sedan. De kommer inte återvända som läget är nu. Hennes
man är kvar i Damaskus eftersom han inte vill överge bostaden men hon kunde
inte säga något om hur det ser ut på plats förutom att hon är oroad för hans
säkerhet och att det går väldigt mycket rykten och spekulationer. Människor
(civilbefolkningen) är väldigt rädda och det är svårt att på plats veta vem som
står för våldet men attackerna kommer utan förvarning och det är mycket svårt
att röra sig på vägarna. Det gör att många tvekar och är rädda för att
förflytta sig särskilt om man har barn eller äldre i sällskapet. Ger man sig ut
på vägarna så gör man det med livet som insats. Det råder kaos och skräcken är påtaglig. Damaskus blir för
varje dag mer av en spökstad. Människor gömmer sig i sina hus i hopp om att
stänga ute död och terror.
Civilbefolkningen
har betalat ett ohyggligt pris medans omvärlden konfererar och tvekar nu måste
FN ta sig tillträde in i landet för att skydda barn och civila från våldet som
båda sidor gör sig skyldig till. Detta får inte fortgå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar