Wikdagarna: Konstruktiv förändringsvilja eller dyr gruppterapi?

Hur ska man tolka att de två politiker med högst ansvar för de viktigaste frågorna i vårt landsting, ordförande i Hälso- och sjukvårdsstyrelsen och ordförande i Produktionsstyrelsen väljer att prioritera annat och uteblir från Wikdagarna? Särskilt anmärkningsvärt är det när den samlade tjänstemannaledningen, sjukhusdirektören för Akademiska och Lasarettet i Enköping och ALLA andra förvaltningschefer och fackliga representanter tagit sig tid och avsatt två dagar i sina pressade scheman i förhoppningen om att få föra en dialog med politiken. Man tar sig för pannan. Pinsamt är ordet. Vad är poängen med att föra dialog med politiken om ansvariga politiker inte behagar närvara och lyssna?

Nu är två dagar av ledningsöverläggningar över och förvånansvärt nog blev det riktigt givande och inspirerande (för oss som var där!). Det bör understrykas att den politiska majoriteten inte ska ha äran för att det blev bra, snarare var det den minimala politiska inblandning i programmet som troligen var framgångsfaktorn. För en gångs skull tog tjänstemännen och förvaltningscheferna chansen att säga ett och annat. De delade med sig av sina erfarenheter, synpunkter och verklighet. Det blev en bekräftelse av det jag länge påpekat och kritiserat i ledningen och styrningen av vårt landsting.

När det finns så mycket som kräver förändringar, i sättet vi arbetar, i behovet av ökad dialog och förankring, i arbetet att stärka förtroendet mellan varandra och att förbättra kommunikationen och informationen i organisationen så kan man tycke att det borde finnas ett politiskt intresse att lyssna på sina medarbetare. Frågan är om landstingsalliansen avser att ta tag i alla goda synpunkter som kom fram. Kommer man att sammanställa resultatet av genomförda workshops och arbeta med frågorna, eller är det en icke förpliktigande gruppterapi med ”högt i tak” som landstingsledningen fått ägna sig åt på Wik? Jag hoppas innerligt att borgarna inser att tjänstemännens, förvaltningschefernas och de fackligas tid och engagemang är så värdefull att det måste tas på allvar.