Landstinget i Uppsala län har haft sitt första prioriteringsseminarium. Jag säger bara: ÄNTLIGEN! Varför då? Jo det ska jag försöka förklara utan att det blir för komplicerat. Men huvudsakligen handlar det om hur politiken ska göra för att ta sitt ansvar att möta de vårdbehov som finns hos befolkningen inom ramen för de begränsade ekonomiska resurser som står tillbuds. Att prioritera betyder att sätta något före något annat, att ge företräde åt, att välja något före något annat. Prioritera innebär därför alltid både val och bortval. Prioriteringar har alltid gjorts i vården. Många gånger har dessa val och bortval gjorts både outtalat och utan möjlighet till insyn. Nedan kommer en ”light-lektion” i något av det viktigaste som en politiker i landstinget måste förstå och behärska. Detta är grunden i all vi gör och ska vara styrande i varje beslut, budget och debatt inom hälso-och sjukvården. (Detta är ett av mina längsta inlägg så håll ut. :-)
För ett antal år sedan presenterades en utredning Vårdens svåra val (SOU 1995:5)
Utredningens uppgift var att diskutera hälso- och sjukvårdens roll i välfärdssamhället och lyfta fram de grundläggande etiska principer efter vilka nödvändiga prioriteringar i vården bör ske. Uppgiften i ”Vårdens svåra val” var att strukturera problemen och ange de värderingar som bör vägleda dem som har att fatta prioriteringsbesluten både på politisk/administrativ nivå (horisontell nivå) och i den kliniska vardagen av den medicinska professionen (vertikal nivå).Detta resulterade i att tre grundläggande prioriteringsprinciper skulle vara vägledande för val i vården och dessa brukar kallas:
Den etiska plattformen
Människovärdesprincipen – alla människor har lika värde.
Behovs- och solidaritetsprincipen – resurser bör fördelas efter behov.
Kostnadseffektivitetsprincipen – det bör finnas en rimlig relation mellan kostnader och effekt på hälsa och livskvalitet. (Den sista principen bör dock bara tillämpas för jämförelse av behandlingsalternativ för samma sjukdom, inte för jämförelse mellan olika sjukdomar. )
I Hälso- och sjukvårdslagen kan man läsa:
2 § Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.
Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården. Lag (1997:142).
Den etiska plattformen kan sägas ha sitt ursprung i hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf som jag citerat ovan och därför är den av grundläggande betydelse i allt som vi gör i vården, på alla nivåer. Det är nödvändigt att vi i hälso- och sjukvården aktivt arbetar med prioriteringsprinciper som är kända, väl förankrade och praktiskt användbara. Prioriteringar ingår nämligen i sjukvårdens vardag. Om de inte görs öppet så kommer det att göras i det dolda och på godtyckliga grunder vilket är väldigt farligt. I grund och botten handlar det om att synliggöra den konflikt som alltid funnits och kommer att finnas mellan resurser och behov inom vården. Hur ska vi välja, hur ska vi prioritera? Varje val får konsekvenser för patienter och deras anhöriga men också för ekonomi och samhälle. En väl fungerande kompass är därför nödvändig när prioriteringar ska göras. Och den kompassen är den etiska plattformen. Utan den är vi vilse.
Pausbild:
För att ta allt som jag har beskrivit ovan ett steg längre måste varje politiker, tjänsteman och verksamhetsföreträdare ha förståelse för den Prioriteringsordning eller Prioriteringsgruppering som finns. Prioriteringsgrupperingen är de etiska principerna omsatta på sjukdomstillstånd och patientgrupper med olika behov. Vissa prioriteringar är självklara. Hälso- och sjukvården har ett absolut ansvar för livshotande akuta sjukdomar. Vissa insatser har inte varit lika självklara tex. vården av svårt kroniskt sjuka, den palliativa vården och vården av människor med nedsatt autonomi. Här följer gällande Prioriteringsgrupper som ska täckas i fallande ordning, dvs. behoven ska täckas i högre grad i den högsta än i den andra gruppen och högre i den andra än i den tredje, osv.
Prioriteringsgrupp I
• Vård av livshotande akuta sjukdomar
• Vård av sjukdomar som utan behandling leder till varaktigt invalidiserande tillstånd eller till för tidig död
• Vård av svåra kroniska sjukdomar
• Palliativ vård och vård i livets slutskede
• Vård av människor med nedsatt autonomi
I denna grupp finns alltså förutom akutsjukvården också allvarliga livshotande sjukdomar och svåra kroniska sjukdomar. De kroniska sjukdomarna är ofta livslånga och vårdens uppgift är inte i första hand att bota utan att lindra.
Prioriteringsgrupp II
• Prevention
• Habilitering/rehabilitering
Preventionen avser breda förebyggande program riktade till befolknings- grupper eller riskgrupper.
Prioriteringsgrupp III
• Vård av mindre svåra akuta och kroniska sjukdomar
I denna grupp ligger hela ”vardagssjukvården”, liksom vård av sådana kroniska sjukdomar som antingen är mindre allvarliga eller är i sådana skeden att de inte kan betraktas som högst prioriterade.
Prioriteringsgrupp IV
• Vård av andra skäl än sjukdom eller skada
Vård i prioriteringsgrupp IV ska enligt regeringens proposition i princip inte finansieras med offentliga medel. Varje fall bör emellertid bedömas utifrån de individuella förutsättningarna.
Slut på lektionen, för denna gång.
Tyvärr har prioriteringsdebatten inte varit den moderatstyrda majoritetens starka sida. Jag överdriver faktiskt inte om jag säger att den varit obefintlig. Alliansen har istället övervältrat och till och med äventyrat grunderna i de etiska principerna och prioriteringsordningen genom att introducera vårdval och etableringsfrihet. Jag tycker det är väldigt allvarligt. Men igår har en ljusglimt visat sig och vi har gemensamt, politiker, tjänstemän och verksamhetsföreträdare inlett diskussioner om prioriteringar inom habilitering och hjälpmedel. Vi är alla angelägna om att också involvera patienterna/brukarna i detta arbete. Jag hoppas att detta inte var en engångsföreteelse utan ett initiativ som håller i sig och som på sikt kan göra att förtroendet och förståelsen för hälso- och sjukvården och Landstinget ökar bland patienter, medarbetare och medborgare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar