Tillbaka till onkologen

I tisdags förra veckan hade jag förmånen att få följa personalen på onkologen och se bredden i verksamheten som bedrivs på Akademiska sjukhuset. Cancersjukvården är något som berör nästan alla eftersom så många någon gång i livet drabbas av en cancersjukdom.

Båda mina föräldrar har i en tidig ålder drabbats av och gått bort i cancer så jag har varit ”stammis” på onkologens vårdavdelning när mina föräldrar vårdades där. Därför ligger cancervården mig särskilt varmt om hjärtat. Trots att jag trodde tiden hade läkt de värsta såren från mamma och pappas sjukdomstid kunde jag inte hålla tillbaka tårarna när vi kom in på 78B och jag åter stod i hallen där mamma traskat fram och tillbaka för att smaka på sjuksköterskornas nybakade och ljuvligt doftande eftermiddags sockerkaka.

Dagen var späckad av kunskap och intryck.

På den öppna dagavdelningen fick jag träffa sjuksköterskorna som tar emot patienter som kommer för att få sina cellgiftsbehandlingar. De berättade om hur man förbättrat vården, ökat tillgängligheten och försöker efter bästa förmåga möta de ökande vårdbehoven som finns inom de ekonomiska ramar som verksamheten har fått. Jag blev särskild imponerad över att onkologen själv tar hand om alla akutpatienter med en cancerdiagnos och välkomnar dem direkt till onkologen så att de slipper gå via sjukhus akuten när de under sin sjukdomstid drabbas av akut smärta eller andra besvär. Det skapar en kontinuitet och trygghet för patienten och det avlastar akuten oerhört. Detta är ett utmärkt initiativ och åtagande som personalen visar trots att de inte fått särskilda resurser för den insatsen.

Jag fick även se röntgen och strålning och procedurerna kring de behandlingar som ges på sjukhuset.

De patienter som jag fick möjlighet att prata med var så angelägna om att berätta hur väl omhändertagna de blev, hur vänlig och tillgänglig personalen är och hur nöjda de är med den vård de får på Akademiska. (Enda klagomålet gällde parkeringsmöjligheten i anslutning till behandlingarna.)

Det är dock alldeles tydligt att trots att cancervården, verksamheterna och den medicinska personalen idag gör en strålande insatts för att bota och lindra så många människor så står vi inför en tuff framtid där en åldrande befolkning, nya dyra behandlingar och läkemedel samt en splittrad sjukvård sätter oss inför stora prövningar. Hur mycket kan en verksamhet effektivisera är en berättigad fråga. När blir det dags att diskutera prioriteringar i sjukvården och när måste samhället ta ett ännu större finansieringsansvar för att garantera att möta de medicinska behov som finns och Hälso- och sjukvårdslagens krav på en jämlik vård efter behov. Frågan är inte så självklar.   

Jag menar att det behövs djupare och bättre dialog mellan politiker, tjänstemän och den medicinska professionen om vi ska ha chansen att klara framtidens utmaningar och om vi ska kunna värna alla patienters rätt till en god vård. Tyvärr saknar jag den insikten hos den borgerliga majoriteten som idag styr och leder vårt landsting.