Idag har jag läst en mycket
intressant debattartikel i UNT som beskriver hur problematiskt och snett det kan gå för patienter och medborgare när kommuner och landsting ska ”shoppa runt” på en konstgjord vårdmarknad för att låta vårdföretag konkurrera om vårduppdrag och patienter. Artikeln handlar om det juridiska regelverket Lagen om offentlig upphandling (LOU) som kommuner och landsting måste förhålla sig till vid inköp av varor eller tjänster. Problemet är att LOU svårligen lämpar sig för inköp av vårdtjänster. Det värnar inte patienternas intressen, reglerna är bara till för att garantera att ingen leverantör missgynnas i förhållande till en annan leverantör.
Det känns högaktuellt att återigen påpeka att hälso- och sjukvården inte är en handelsvara som ska kastas ut på en hypotetisk ”marknad”. Naiva politiker, bristfälliga upphandlingsunderlag, splittrade vårdkedjor och dålig kvalitetsuppföljning är bara ett axplock av problemen som hopar sig när privatiseringen blir ett mål i sig.
Inköp av vårdtjänster är verkligen inte samma sak, eller ens jämförbart med inköp av kopiatorer eller kontorsmateriel. Värden och kvaliteter som kontinuitet, tid och flexibilitet tas det inte hänsyn till när upphandling av vårdtjänster ska göras. Särskilt riskabelt blir det när storföretag med vinstmaximering som affärsidé ska tillåtas härja på den så kallade ”vårdmarknaden” och kan plocka russinen ur kakan. Hur ska kvalitet och service över huvud taget kunna mätas och jämföras? Anbuden från vårdleverantörerna är svåra att värdera och är egentligen bara ett löfte från vårdgivaren om vad de påstår att de kan leverera. I många fall blir det ett löfte som inte på ett seriöst sätt följs upp och granskas av beställaren på kommunen och i landstinget. En ny upphandling (vilket regelmässigt måste göras efter tre-fyra år eftersom inget företag ska få bli för dominerat) kan få konsekvensen att en vårdgivare som under lång tid etablerat en god och trygg relation med patienterna och utför vården på ett kvalitativt sätt ändå kan förlora den nya upphandlingen. Det kan i värsta fall göra att en upparbetad erfarenhet och kompetens, för att inte tala om trygghet och kontinuitet för patienterna och medborgarna kastas ut med badvattnet. Ett konkret exempel är när Landstinget i Uppsala län på det sättet 2010 knuffade bort den uppskattade barnläkaren och specialisten Fredrik Cederblad från sin praktik i Gottsunda efter att han förlorat en upphandling mot Aleris med 9 kr/ läkarbesök.
Många borgerliga politiker och debattörer menar att problemen med LOU är ett skäl till att kommuner och landsting istället för denna otympliga lagstiftning ska använda ett annat juridiskt regelverk: Lagen om valfrihet LOV. De argumenterar för att patienternas valfrihet, kvalitet och kostnadseffektiviteten förbättras när vårdgivarna istället för att slåss om uppdraget (genom LOU) ska slåss om patienterna (genom LOV). Är patienterna nöjda kan ju företaget leva vidare genom en strid ström av ”kunder” är företaget inte bra går de i konkurs, inga patienter inga pengar. Men ack så okunnigt enkelt man gör det för sig om man tror att konkurrens och fri etablering för vårdföretag är svaret på alla utmaningar i vårdsektorn. Dels slår etableringsfriheten sönder och försvårar vårdkedjor genom fragmentering dels förstärks den efterfrågansstyrda vården på bekostnad av den behovsstyrda. Tyvärr finns det inte heller någon forskning som styrker att det faktiskt blir ökad kvalitet eller kostnadseffektivitet genom fri etablering av vårdföretag.
En sak är dock fullständigt glasklar: svenskt näringsliv och företagen gör allt som står i deras makt för att få sina önskemål och villkor uppfyllda i denna nya guldsektor. Och det verkar vara viktigare för moderater att kratta manegen för svenskt näringsliv än att lyssna på patient, brukar och anhörig föreningar som ofta är skeptiska till etableringsfrihet och ökad privatisering.
Vad är då vägen framåt i denna djungel?
Jag är övertygad om att LOU måste utvecklas och förändras till att passa vårdtjänsterna och då ska fokus vara på bl a. kvalitet och uppföljning. Det måste också finnas möjlighet för kommunen och landstinget att ställa krav på vårdföretagen avseende arbetsrättsliga förhållanden, värdegrundsarbete, kontinuitet, strävan efter jämlikhet och deltagande i samverkan mellan olika vårdgivare. För privata vårdgivare kan vara ett utmärkt komplement i hälso- och sjukvården om man upphandlar på rätt sätt och då behöver inte LOU vara en trubbig lagstiftning.