God Jul och Gott Nytt År

Nu har året 2011 börjat lida mot sitt slut och min sista arbetsdag före jul är avklarad. Det har varit en stormig höst för socialdemokrater särskilt i nationella media. Det är inte heller kul att vara i opposition när vi har så mycket som vi vill genomföra och förbättra i samhället. Men vi som är aktiva socialdemokrater måste hjälpas åt att göra allt vi kan för att bygga och stärka förtroendet för socialdemokratisk politik och socialdemokratiska politiker. Vi har alla förutsättningar i världen om vi visar den kompetens, erfarenhet och det engagemang som partiet besitter genom sina medlemmar och förtroendevalda.

  

I landstinget tycker jag att vi lyckats riktigt bra och fått genomslag både i media och bland allmänheten genom att driva en ansvarsfull opposition och visa att hälso- och sjukvårdsfrågorna är något som vi brinner för. Jag har efter bästa förmåga försökt beskriva vad som händer i landstinget på denna blogg och hoppas att det varit intressant att följa. Jag kommer även i vår att fortsätta blogga om hälso- och sjukvårdsfrågor och politik och hoppas att ni vill följa mig då också.

Det är väldigt roligt att kunna avsluta året med ett så personligt reportage som jag fick chansen att göra i Radio Uppland i tisdags. Många har lyssnat på inslaget ”Julens Gäster” och uttryckt en glädje över att få ta del av så personliga reflektioner hos en politiker. Jag tycker vi alla som uppbär ett förtroendeuppdrag och representerar folket, vilket är det finaste förtroendet man kan få och ska förvaltas med stor omsorg, ska kunna bjuda på sig själv och visa att politiker också är människor.

Med det vill jag önska er alla en riktigt 

God Jul och ett Gott Nytt År!    

Jag har blivit Radiopratare

Idag har jag ägnat förmiddagen hos Annika Ilmoni och Christer Engqvist på P4 Morgon i SR Uppland. Det blev ett personligt samtal om allt från hemtrakterna i Syrien och vackra kläder till saknaden efter föräldrarna och hur jag ska fira jul. Lyssna gärna på följande länkar.

P4 Morgon i SR Uppland

Del 1

"Det är svårt att beskriva det som händer just nu i Syrien"

Del 2

"Min stora passion var att sy kläder till mina dockor"

Ur: P4 Morgon:

Den 20 december var landstingspolitikern Vivianne Macdisi julgäst. Hon föddes i Syrien och följer oroligt händelseutvecklingen där. Vi pratade även om hennes karriär som kläddesigner och om att fira jul utan föräldrarna, som båda gått bort i cancer.

P4 Morgon i SR Uppland

                         

Gäst i P4 Morgon

Imorgon tisdag är jag inbjuden till SR Uppland som en av Julens Gäster. Det kommer nog bli ett ganska personligt inslag där frågor om mina hemtrakter i Syrien och min födelseort Homs kommer att beröras. Mitt intresse för design och sömnad är ett givet ämne eftersom jag haft egen syateljé under ett antal år. Kanske universitetslivet i Uppsala under åren som juridikstudent avhandlas. Jag kommer också vara rätt öppenhjärtlig med det sorgarbete som jag gått igenom efter att ha förlorat både mamma och pappa i cancer innan jag fyllt 30 år, om de frågorna kommer upp. Men det är inte jag som styr dagordningen utan det gör programledarna i P4 Morgon Annika Ilmoni, Elin Roumeliotou och Christer Engqvist så lite nervös får jag erkänna att jag är...

Jag tycker ändå att det ska bli jätte roligt att få bjuda på den personliga sidan av Vivianne Macdisi. Och jag lovar att jag ska försöka vara så ärlig jag kan. Men det är direktsändning så man kan ju inte säga vad som helst. Det är onekligen lite pirrigt.

Personer som medverkar i Julens Gäster är bla:

19 december: Mattias Klum, fotograf och miljöambassadör

20 december: Vivianne Macdisi: Syrienfödd kläddesigner, jurist och landstingspolitiker

21 december: Elsie Johansson, författare

22 december: Anders Ryman, fotograf som skildrat riter i olika delar av världen

23 december: Agneta Lilja, etnolog

27 december: Markus Granseth, barnens favoritprogramledare i Bolibompa

30 december: Anders Celin, komiker med svenskt rekord i anmälningar till Granskningsnämnden

Uppföljning av Vårdval Uppsala län

Uppföljning och utvärdering är viktiga delar för att utveckla och förbättra vården. Jag har drivit den frågan under lång tid och anser att uppföljning är en av byggstenarna i god ledning och styrning. Socialdemokraterna har till och med föreslagit att landstinget ska sätta särskilt fokus på kvalitetsutvärderingar genom att tillsätta ett utskott under Hälso – och sjukvårdsstyrelsen med ansvar för uppföljning och kvalitet. Jag har också skrivit en motion till Sveriges Kommuner och Landsting om vikten av att följa upp vårdvalsreformer och dess konsekvenser "En nationell uppföljning av valfrihetsreformer inom hälso- och sjukvården". Därför är det glädjande att landstingsstyrelsen idag på sitt sammanträde tar initiativet att utvärdera Vårdval Uppsala län. Jag skulle gärna vilja se att landstinget också tog steget att införa en verksamhetsnära och kontinuerlig kvalitetsuppföljning av vården. Där är vi inte idag.

Svensk förening för allmänmedicins (SFAMs) skriver så här om vikten av uppföljning i primärvårdens  vårdvalssystem:

”Primärvården har ett mycket brett åtagande och många av de mål, värden och uppgifter som hanteras inom primärvården tillhör områden som svårligen är mätbara. Det som mäts uppmärksammas och får resurser. Mäter man bara enkla, lätt specificerbara variabler, så riskerar man att sammansatta medicinska problem, multisjuklighet och socialmedicinskt grundad sjuklighet trängs undan. Primärvårdens enheter verkar i områden med vitt skilda geografiska och sociala förutsättningar. På vårdcentralsnivå blir grupperna av patienter med likartade sjukdomstillstånd ofta så små att slumpens inverkan blir stor och kvalitetsjämförelser blir därför inte tillförlitliga.Centralt för primärvårdens kvalitet är personalens kompetens samt att det finns tillräcklig tid vid patientens besök. Evidens tyder på att bred generalistkompetens är effektivare både samhällsekonomiskt och ur hälsosynpunkt, varför enhetens bemanning av specialister i allmänmedicin samt distriktssköterskor är ett mycket viktigt kvalitetsmått.” 

Jag vill lista 11 delar som bör finnas med när konsekvenserna av vårdval och etableringsfrihet för vårdföretag ska analyseras och som jag hoppas att den borgerliga majoriteten gå med på att granska:

1. Kvalitet, enligt socialstyrelsens föreskrifter för God Vård.

2. Kontinuitet

3. Kvalificerad ekonomisk uppföljning

4. Geografisk tillgänglighet

5. Telefontillgänglighet

6. Utbildning och kompetens hos medarbetarna

7. Antal listade per läkare

8. Tillgodoseende av de listades behov av öppenvård

9. Kallelsesystem för personer med kroniska sjukdomar

10. Skillnader i socioekonomisk status mellan olika enheters listade patienter

11. Information om vårdgivarna som gjorts tillgänglig för befolkningen

Vi får se hur den borgerliga majoriteten ställer sig till Socialdemokraternas synpunkter inför utvärderingen av Vårdval Uppsala län. 

Uppföljning av vårdskador är en bra början

Igår beslutade Produktionsstyrelsen att de ska arbeta målmedvetet med att förebygga vårdskador genom att fastställa ett mål som innebär att ingen patient ska drabbas av vårdskador som går att undvika. Nu skärps också uppföljningen av vårdskador. Jag tycker det är ett bra initiativ som sätter fokus på de allvarliga och många vårdskador som sker varje dag året om inom sjukvården. Patientens lidande p.g.a. vårdskador kan minskas dramatiskt och dessutom kostar vårdskadorna i vårt landsting över 120 miljoner kronor varje år. 

Vårdförbundet har drivit frågan om nollvision i vården och det är glädjande att vårt landsting sätter fokus på det. Men jag tycker också att det är viktigt att ha gemensamma nationella mål i form av en nollvision för vårdskador, där är vi inte än. Det är också viktigt att betona att Produktionsstyrelsens nya fokus på och arbete med vårdskador endast omfattar den offentliga verksamheten vilken innebär att alla privata vårdgivare inte är del av det initiativ som Produktionsstyrelsen tar. Det ansvaret vilar istället på Hälso- och sjukvårdsstyrelsen som ännu inte tagit några egna initiativ.

Det är viktigt att tänka på att en nollvision måste följas av ett systematiskt arbete med förbättrad vårdkvalitet och kvalitetsuppföljning, vilket inte är samma sak som en nollvision. Vården är en risk bransch. Det som görs i vården är ofta förknippat med mycket komplicerade och farliga ingrepp där patienten löper risk att skadas. Nollvisionen får inte innebära eller leda till att vårdgivaren tvekar eller nekar behandlingar eller ingrepp för att de är förknippade med risker. Vårdhygien och läkemedelsförskrivning är två självklara delar för att minska antalet vårdskador.

Nu måste även Hälso-och sjukvårdsstyrelsen ta upp frågan om hur vårdskador, kvalitetsmål och uppföljning av dessa ska få en framträdande roll ur ett beställarperspektiv. Alltså vilka krav ställer vi på ökad kvalitet och minskade vård skador gentemot våra privata och offentliga vårdgivare. Ett sådant initiativ finns inte idag.  Jag har under lång tid drivit den frågan i Hälso- och sjukvårdsstyrelsen utan att ännu ha fått gehör. Men nu när Produktionsstyrelsen visar ett intresse för dessa frågor kanske den politiska majoriteten i Hälso- och sjukvårdsstyrelsen vaknar till och känner sig manade att sätta igång.  Detta är en fråga alla styrelser i landstinget måste jobba gemensamt med för patienternas skull.

Lite fakta hämtat från Vårdförbundet:

I Sverige dör 3000 personer varje år p.g.a. brister i vården (vårdskador).

I Sveriges skadas varje år drygt 100 000 människor i vården. Det motsvarar cirka nio procent av alla patienter i sjukhusvård visar Socialstyrelsens vårdskademätning.

För de 100 000 som skadas varje år motsvarar den extra vårdtiden 630 000 vårddygn, till en kostnad av närmare sex miljarder. Om vi slapp skador till följd av brister i vården skulle vi frigöra 1 700 välbehövliga vårdplatser.

Felmedicineringar, olämpliga kombinationer av läkemedel, brister i kommunikation mellan vårdpersonal, stress, bristen på reflektion, att man inte använder ”best practice” och infektioner på sjukhus är de främsta orsakerna till att människor drabbas av vårdskador.

Lasarettet i Enköping stympas och 30 miljoner kastas i sjön

”Vi vill öka valfriheten för patienten” säger den moderatstyrda majoriteten och pekar på de långa operationsköerna i vårt landsting. Det låter ju väldigt bra, eller hur? Men tyvärr är sanningen att borgarna gör mer skada än nytta när de slår sönder stora delar av proteskirurgin (operation av knä och höftled) i vårt landsting. Att den borgerliga majoriteten själva har ett ansvar för köerna vill de inte erkänna. Att det finns en mycket enkel och uppenbar lösning på kö- problematiken, vill de inte heller kännas vid. 
Socialdemokraterna är mycket angelägna om att minska operationsköerna. Vi vill göra det utan att ta onödiga risker som kan leda till att helheten i vården äventyras. Ur ett patient och befolkningsperspektiv är det viktigt att forskning, utbildning, jourverksamhet och kvalitet i vården säkerställs.
I måndags på Hälso- och sjukvårdsstyrelsens (HSS) sammanträde bestämda den borgerliga majoriteten att införa etableringsfrihet (valfrihet) inom operation av höft- och knäledsprotes. Det betyder: en rätt för privata företag att fritt öppna vårdverksamheter inom ett specifikt medicinskt område (i detta fall: höft- och knäledsprotes) var de vill geografiskt. Sedan är det bara för företaget att börja ”slåss” om patienterna och skicka räkningarna till landstinget. Beslutet är ett av de oansvarigaste och dummaste beslut som den borgerliga majoriteten har drivit igenom och jag ska nu förklara varför jag anser det.

För det första:

Lasarettet i Enköping har gjort precis så många protesoperationer som de fått order om och betalt för av politikerna i HSS. De har således uppfyllt sitt åtagande och mer därtill. Personalen på lasarettet ska ha all heder för den kvalitativa och effektiva vård som de bedriver. Lasarettet har dessutom kapacitet att göra FLER operationer än de gör idag och det gör de gärna men får inte för HSS vill inte öka beställning av operationer i den utsträckning som är nödvändig för att kapa de köer som finns. Om Lasarettet fick göra ytterligare ca 100 protesoperationer per år så skulle vi inte ha några köer. Det är ett mycket bättre alternativ om man vill sätta patientens behov i centrum, på riktigt. Därför håller inte argumentet att privatisering är nödvändigt för att kapa köerna.

För det andra:

Proteskirurgin utgör mer än 50% av den kirurgiska slutenvårdsverksamheten på Lasarettet i Enköping, alltså en stor andel av sjukhusets totala verksamhet. Sjukhuset bedriver en viktig klinisk utbildningsavdelning KUA som behöver behålla den patientvolymen man har idag, ca 600 protesoperationer, för att kunna bedriva utbildning av medicinsk personal. Om antalet vårdplatser minskar vilket privatiseringen kommer att leda till så finns en mycket stor risk att hela utbildningsverksamheten får läggas ner eftersom det kommer att kräva personalneddragningar. I värsta fall kan sjukhuset förlora 2/3 av sina protesoperationer och då kan man ju inte behålla personalen för skojs skull om man inte har patienter som man får ekonomisk ersättning för att vårda. Därför hotar privatiseringen utbildningsverksamheten på sjukhuset.

För det tredje:

För ett antal år sedan flyttades stora delar av Samarithemmets operationsverksamhet till Lasarettet i Enköping för att effektivisera verksamheten. Det här var en svår och tung förändringsprocess som skapade stora konflikter i landstinget, särskilt hos personalen. För att anpassa lokalerna i Enköping investerades över 30 miljoner kronor i de nya operationssalarna som byggdes om och ökades. Det har tagit tid för den omorganisation som nyligen genomförts att sätta sig och det har kostat mycket pengar. Därför är det väldigt dumt (rent av korkat) att starta igång en ny cirkus där allt ska röras om igen och där 30 miljoner av skattebetalarnas pengar kastat i sjön. 

För det fjärde:

Om verksamheten minskas i omfattning, vilket är konsekvensen av beslutet i HSS igår, kommer det bli svårt att rekrytera kvalificerade ortopeder till Enköping. Det kommer i sin tur leda till svårigheter att hålla god kvalitet och upprätthålla jourverksamheten och dygnsöppet på akuten. Därför hotas kvaliteten, jourverksamheten och akutverksamheten på Lasarettet och invånarna i södra länsdelen riskerar att få en sämre vård.

För det femte

Lasarettet i Enköping har en fantastisk verksamhet och som patient är man smart om man väljer att vårdas där. Därför skulle man kunna tro att sjukhuset borde klara sig väl i en konkurrenssituation där vårdgivarna ska ”slåss” om patienterna. Men det finns en uppenbar riska att patienter från Norduppland och Uppsala i första hand kommer att vilja välja den vårdgivare som ligger geografiskt närmast (Uppsala) oavsett hur bra Lasarettets medicinska kvalitet, resultat eller servicenivå är. Därför innebär Lasarettets geografiska placering en klar konkurrensnackdel som de inte kan påverka och riskerar därför förlora patienter hur bra de än är.

Avslutningsvis måste jag säga att jag är väldigt förvånad över att en folkstorm ännu inte vaknat mot detta mycket allvarliga beslut, särskilt i södra länsdelen. Kan det vara så att frågan är för komplicerad för att förstå? Kan det vara så att ingen reflekterar över vad beslutet egentligen innebär? Jag vet inte, men med det här inlägget vill jag i alla fall peka på alla brister som finns i beslutet och varna för att detta är början på slutet för Lasarettet i Enköping. Det finns dessutom inget som talar för att beslutet kommer att öka kvalitén inom vården. Och frågan som medborgarna måste ställa sig är: vill patienterna ha etableringsfrihet för vårdföretag till vilket pris som helst och hur förbättrar det patientens ställning egentligen? 

Vårdkö en ursäkt för att privatisera?

Under hela hösten har vårdköerna diskuterats och uppmärksammats i media. Senast igår rapporterade UNT att vårdköerna fortfarande är väldigt långa (bland de längsta i Sverige)särskilt till specialistvården. Detta innebär, förutom att patienter lider i väntan på sina operationer, att landstinget kommer att missa mycket pengar av staten i form av kömiljar som kunde ha gått till vården. Nu är jag i och för sig ingen varm anhängare av kömiljarden eftersom den har många brister som den är utformad idag. Den är också orättvis mot universitetssjukhus som har ett mycket mer komplicerat och brett uppdrag än andra sjukhus. Men när kömiljarden är styrande för den borgerliga majoritetens vårdplanering så får vi alla förhålla oss till den.

Jag var tydlig redan 28 september när jag skrev om ”Vårdköer och missad kömiljard – som man bäddar får man ligga” att vård i rätt tid och efter behov är mycket viktigt men att det är vilseledande att låsas som om politiken inte varit medveten om att verksamheterna kommer att ha väldigt svårt att klara kömiljarden. Jag har även skrivit om detta på UNT:s insändarsida ”Politikerna beställer för lite sjukvård”. Nu måste jag åter igen påminna om att verksamheterna faktiskt har producerat så mycket vård som de fått beställning på från politiken men det är de borgerliga politikerna inte så angelägna om att erkänna. Både Akademiska sjukhuset och Lasarettet i Enköping har varit tydliga med hur tufft det kommer att vara att klara kömiljarden och det har politikerna vetat hela tiden. Därför måste politiken ta på sig ansvaret för att vårdbehoven inte tillgodoses. Om politiken vill sätta patienten i centrum måste de ansvariga politikerna på allvar börja diskutera vilka långsiktiga förutsättningar verksamheterna ska få för att klara att kapa köer och komma med konkreta förslag.

Det bedrövliga är att den moderatstyrda majoriteten inte är riktigt intresserad av det. De är mycket mer intresserade av att låta privata företag ”slåss” om patienterna och tänker därför möta vårdköer med att införa etableringsfrihet inom specialistvården. Det känns nästan som en utmärkt ”ursäkt” för att skynda på privatiseringen inom vården. Det väldigt få som tänker på är att den offentliga verksamheten idag har ett ekonomiskt tak, ett stopp för hur mycket ersättning de kan få för den vård de utför. Det innebär att patienternas behov och vårdköerna inte är styrande för hur mycket vård som utförs. Men!! När vården ska privatiseras då lyfts det ekonomiska taket bort! Då finns det inga ekonomiska spärrar för hur mycket vård som får produceras. Tjänstemännen har till och med presenterat underlag där man tror att kostnaderna kommer att öka med mellan 5-10% för vården när man inför etableringsfrihet för vårdföretag.  Det är ganska mycket. Och den fråga alla borde ställa sig är varför väljer den borgerliga majoriteten inte istället att använda dessa pengar och genom en god dialog, planering och långsiktiga förutsättningar ge Akademiska sjukhuset och Lasarettet i Enköping finansiella möjligheter att kapa de köer som finns?

Svaret är att det finns en ideologisk övertygelse om att privatisering och fragmentering är bäst. Då tycker jag att man ska vara ärlig med att säga det och sluta inbilla medborgare att landstingets verksamheter inte klarar sina uppdrag. Om man verkligen värnar patienten och patientens rätt till en god, kvalitativ och tillgänglig vård så måste man också planera vården genom att ge verksamheterna långsiktiga realistiska uppdrag och förutsättningar att klara vårbehoven som finns. Allt annat är att luras. 

En skön söndag

Jag har firat en underbar tredje advent med att lyssna och titta på Luciakonserten i Uppsala Domkyrka. Det var så vackert att till och med de små barnen satt still och lät sig förtrollas av ljuv musik och tindrande ljus.  

Öppna Prioriteringar i vården?

Landstinget i Uppsala län har haft sitt första prioriteringsseminarium. Jag säger bara: ÄNTLIGEN! Varför då? Jo det ska jag försöka förklara utan att det blir för komplicerat. Men huvudsakligen handlar det om hur politiken ska göra för att ta sitt ansvar att möta de vårdbehov som finns hos befolkningen inom ramen för de begränsade ekonomiska resurser som står tillbuds. Att prioritera betyder att sätta något före något annat, att ge företräde åt, att välja något före något annat. Prioritera innebär därför alltid både val och bortval. Prioriteringar har alltid gjorts i vården. Många gånger har dessa val och bortval gjorts både outtalat och utan möjlighet till insyn. Nedan kommer en ”light-lektion” i något av det viktigaste som en politiker i landstinget måste förstå och behärska. Detta är grunden i all vi gör och ska vara styrande i varje beslut, budget och debatt inom hälso-och sjukvården. (Detta är ett av mina längsta inlägg så håll ut. :-)

För ett antal år sedan presenterades en utredning Vårdens svåra val (SOU 1995:5)

Utredningens uppgift var att diskutera hälso- och sjukvårdens roll i välfärdssamhället och lyfta fram de grundläggande etiska principer efter vilka nödvändiga prioriteringar i vården bör ske. Uppgiften i ”Vårdens svåra val” var att strukturera problemen och ange de värderingar som bör vägleda dem som har att fatta prioriteringsbesluten både på politisk/administrativ nivå (horisontell nivå) och i den kliniska vardagen av den medicinska professionen (vertikal nivå).Detta resulterade i att tre grundläggande prioriteringsprinciper skulle vara vägledande för val i vården och dessa brukar kallas:

Den etiska plattformen

Människovärdesprincipen – alla människor har lika värde.

Behovs- och solidaritetsprincipen – resurser bör fördelas efter behov.

Kostnadseffektivitetsprincipen – det bör finnas en rimlig relation mellan kostnader och effekt på hälsa och livskvalitet. (Den sista principen bör dock bara tillämpas för jämförelse av behandlingsalternativ för samma sjukdom, inte för jämförelse mellan olika sjukdomar. )

I Hälso- och sjukvårdslagen kan man läsa:

2 § Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.
Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården. Lag (1997:142).

Den etiska plattformen kan sägas ha sitt ursprung i hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf som jag citerat ovan och därför är den av grundläggande betydelse i allt som vi gör i vården, på alla nivåer. Det är nödvändigt att vi i hälso- och sjukvården aktivt arbetar med prioriteringsprinciper som är kända, väl förankrade och praktiskt användbara. Prioriteringar ingår nämligen i sjukvårdens vardag. Om de inte görs öppet så kommer det att göras i det dolda och på godtyckliga grunder vilket är väldigt farligt. I grund och botten handlar det om att synliggöra den konflikt som alltid funnits och kommer att finnas mellan resurser och behov inom vården. Hur ska vi välja, hur ska vi prioritera? Varje val får konsekvenser för patienter och deras anhöriga men också för ekonomi och samhälle. En väl fungerande kompass är därför nödvändig när prioriteringar ska göras. Och den kompassen är den etiska plattformen. Utan den är vi vilse.                                         

Pausbild:

För att ta allt som jag har beskrivit ovan ett steg längre måste varje politiker, tjänsteman och verksamhetsföreträdare ha förståelse för den Prioriteringsordning eller Prioriteringsgruppering som finns. Prioriteringsgrupperingen är de etiska principerna omsatta på sjukdomstillstånd och patientgrupper med olika behov. Vissa prioriteringar är självklara. Hälso- och sjukvården har ett absolut ansvar för livshotande akuta sjukdomar. Vissa insatser har inte varit lika självklara tex. vården av svårt kroniskt sjuka, den palliativa vården och vården av människor med nedsatt autonomi. Här följer gällande Prioriteringsgrupper som  ska täckas i fallande ordning, dvs. behoven ska täckas i högre grad i den högsta än i den andra gruppen och högre i den andra än i den tredje, osv.  

Prioriteringsgrupp I

• Vård av livshotande akuta sjukdomar

• Vård av sjukdomar som utan behandling leder till varaktigt invalidiserande tillstånd eller till för tidig död

• Vård av svåra kroniska sjukdomar

• Palliativ vård och vård i livets slutskede

• Vård av människor med nedsatt autonomi

I denna grupp finns alltså förutom akutsjukvården också allvarliga livshotande sjukdomar och svåra kroniska sjukdomar. De kroniska sjukdomarna är ofta livslånga och vårdens uppgift är inte i första hand att bota utan att lindra.

Prioriteringsgrupp II

• Prevention

• Habilitering/rehabilitering

Preventionen avser breda förebyggande program riktade till befolknings- grupper eller riskgrupper.

Prioriteringsgrupp III

• Vård av mindre svåra akuta och kroniska sjukdomar

I denna grupp ligger hela ”vardagssjukvården”, liksom vård av sådana kroniska sjukdomar som antingen är mindre allvarliga eller är i sådana skeden att de inte kan betraktas som högst prioriterade.

Prioriteringsgrupp IV

• Vård av andra skäl än sjukdom eller skada

Vård i prioriteringsgrupp IV ska enligt regeringens proposition i princip inte finansieras med offentliga medel. Varje fall bör emellertid bedömas utifrån de individuella förutsättningarna.

Slut på lektionen, för denna gång. 

Tyvärr har prioriteringsdebatten inte varit den moderatstyrda majoritetens starka sida. Jag överdriver faktiskt inte om jag säger att den varit obefintlig. Alliansen har istället övervältrat och till och med äventyrat grunderna i de etiska  principerna och prioriteringsordningen genom att introducera vårdval och etableringsfrihet. Jag tycker det är väldigt allvarligt. Men igår har en ljusglimt visat sig och vi har gemensamt, politiker, tjänstemän och verksamhetsföreträdare inlett diskussioner om prioriteringar inom habilitering och hjälpmedel. Vi är alla angelägna om att också involvera patienterna/brukarna i detta arbete. Jag hoppas att detta inte var en engångsföreteelse utan ett initiativ som håller i sig och som på sikt kan göra att förtroendet och förståelsen för hälso- och sjukvården och Landstinget ökar bland patienter, medarbetare och medborgare.

SKL är en medlemsorganisation, där ska ingen behöva vara i opposition

Del 3   (läs del 1 här och del 2 här)

Idag har jag svarat Anders Knape (M) ordförande i Sveriges kommuner och landsting på den fråga han ställde till mig i Dagens Samhälle för en vecka sedan. Han har nämligen hoppat på mig och socialdemokraterna för att vi ifrågasatt varför organisationen SKL ska pracka på landstingen vårdval och etableringsfrihet inom specialistvården. Bl.a. skriver jag:

Den borgerliga majoriteten i SKL tar in det tunga artilleriet för att misskreditera en högst relevant frågeställning som uppmärksammats inte bara i Dagens Samhälle utan även i många andra sammanhang. Ordföranden Anders Knape och tre borgerliga ledamöter i SKL styrelsen vill göra gällande att socialdemokraterna bedriver krypskytte mot SKL och ifrågasätter min demokratisyn där jag påstås ha hävdat att SKL:s kongress var odemokratisk, se tidigare debattartikel. Detta är en grov förvanskning av innehållet i min och Socialdemokraternas kritik av SKL:s utveckling där vi med oro ser att organisationen agerar mer i regeringens intresse än i sina medlemmars. Tvångslagstiftningen LOV är ett exempel på ett övertramp i det kommunala självstyret och har givit en dålig eftersmak som tyvärr sitter i när frågan om vårdval i specialistvården diskuteras.

   Jag vill fortsätta hävda att vi i SKL som samlar de främsta välfärdsleverantörerna har en skyldighet att delta i och ta ansvar för uppföljningen och kunskapsinhämtningen av privatiseringens och konkurrensens konsekvenser inom den skattefinansierade sektorn, särskilt hälso- och sjukvården. SKL har tidigare själv uttryckt riskerar med etableringsfrihet i specialistvården, att det försämrar förutsättningarna för sammanhållna processer, patientfokuserad, jämlik, säker och effektiv vård. Kostnadskontrollen äventyras och landstingens möjligheter att planera hälso- och sjukvården utifrån befolkningens behov begränsas väsentligt och förs över till bl.a. enskilda vårdgivare, vilket innebär en fragmentering även i styrningen av hälso- och sjukvården.

   Jag vill redogöra för min demokratisyn eftersom den så hänsynslöst blivit angripen. Det råder ingen tvekan om majoritetsförhållandena i SKL och att alliansen styr. Men när en ledningen i en medlemsorganisation så tydligt delar in sina medlemmar i ”maktinnehavare” och ”opposition” som framkommer i Knapes artikel så säger det väldigt mycket om den ledningens inställning och hur man avser förvalta sitt maktinnehav. Jag delar inte uppfattningen att jag tillhör oppositionen i SKL. Det ska inte behöva finnas en opposition i en medlemsorganisation. Möjligtvis en majoritet och en minoritet men inte en opposition. Vi talar inte här om riksdag, kommun- eller landstingsfullmäktige. Vi talar om en medlemsorganisation vars främsta uppgift är att företräda sina medlemmars intressen gentemot staten och därigenom upprätthålla en maktbalans. Som ”maktinnehavare” hade det varit förtroendeingivande om Knape och allianspartierna visade lite ödmjukhet och kompromissvilja avseende de kontroversiella frågorna om vårdval och etableringsfrihet i alla dess former men framförallt inom specialistvården. När man har makt följer också ett ansvar för att genom avvägningar balansera sina ställningstaganden. Förmågan att samla alla medlemmar kring gemensamma mål och intressefrågor där medlemmarna kan vara någorlunda överens är en inte oväsentlig egenskap som bör finnas hos en ledning. Här finns en utvecklingspotential som den nuvarande borgerliga ledningen i SKL borde reflektera över.

En längre version finns på Dagens Samhälle.

Moderaterna lägger ner arbetslinjen

På Arlanda arbetar ungefär 14.000 personer. Alla dessa måste på något sätt ta sig till sin arbetsplats. Knappast någon kan gå eller cykla som till många andra arbetsplatser. Återstår att åka bil eller välja någon form av kollektivtrafik. Från den 1 jan 2012 har Landstinget i Uppsala län hela ansvaret för kollektivtrafiken i vårt län. Vid landstingsfullmäktiges sammanträde för två veckor sedan fastställdes trafikförsörjnings-planen för 2012, och där ingick bland annat beslutet att lägga ner linje 801 i december 2012. Och gissa vilket motiv som angavs, jo följande: ”för att skapa förutsättningar för kommersiell busstrafik”. Det har uppfattats som en mycket olycklig och negativ signal att det första beslut som landstinget i sin nya roll tar är att lägga ner en av de mest utnyttjade busslinjerna, linje 801. Eftersom de främst är arbetspendlare som åker med 801:an så kan linjen med fog kallas för en arbetslinje. Slutsatsen blir följaktligen att moderaterna (och övriga borgare) lägger ner arbetslinjen! Så skriver Börje Wennberg i sitt månadsbrev som du kan läsa här.

Vi från Socialdemokraterna tycker att beslutet är så vansinnigt att vi dragit igång en namninsamling för att rädda 801. Och det har visat sig att intresset är stort från flera håll att visa de borgerliga politikerna att de har fel. Har du inte skrivit under än så gör det nu! 

Rädda buss 801.