Älskade mamma

Jouhaina Macdisi

23/8 1952 - 13/9 2005



Den 13 september 2005 dog min mamma i cancer. Familjen hade kastats mellan hopp och förtvivlan under ett halvår men på måndagsmorgonen den 12 september ringde sköterskan från Akademiska och sa att det var dags. Jag sprang från ett möte i Riksdagen där jag jobbade, hoppade på första tåget till Uppsala och bad om och om igen att det inte skulle vara för sent.

Vi hade precis haft en underbar helg tillsammans. Hela familjen var samlad. Alla systrar, moster, kusin, morbror, svärmor och några vänner satt och trängdes i ett litet rum på fjärde våningen på onkologiska klinikens vårdavdelning. Mamma satt och babblade i sin säng lika engagerad som alltid och läxade i vanlig ordning upp den som sa något som hon inte gillade. Vi skrattade och skojade och hade riktigt trevligt. Hon var så vaken och skärpt, hon hade koll in i minsta detalj. Inte kunde jag ana att det skulle vara hennes sista helg tillsammans med oss.

När jag kom fram till Akademiska på måndag förmiddag var hon inte vid medvetande. Vi vakade vid hennes säng hela dagen och natten. På tisdag förmiddag tog hennes krafter slut och hon somnade in. 

Alla kommer att förlora en anhörig eller nära vän någon gång. Men att förlora båda sina föräldrar vid en ung ålder är väldigt tufft. (Min pappa dog i cancer 1999) Jag brukar ibland fundera över varför det i Sverige är så tabu att tala om sorg och ilska.  Jag upplever att det är ett känsligt ämne. Att visa känslor, starka känslor anses ofta vara väldigt privat. Jag kommer från en kultur där sorgen inte är privat, den ska bekräftas och delas för då anses den lättare att bära.

Hur som helst, nu har det gått sex år sedan mamma gick bort. Nu är jag själv mamma och moster, något som hon tyvärr inte fick uppleva men för mig är hon närvarande. Alltid. Hon är min och mina systrars egen lilla skyddsängel där uppe i himlen.

Till minne av mamma och pappa

publicerat i UNT 2006-09-13

Ord kan inte beskriva den oerhörda saknad vi känner.

Ni finns alltid i våra tankar och i våra hjärtan.

Allt som vi är och lyckas med har vi er att tacka för.

Ni har format oss och givit oss kärlek, trygghet, ödmjukhet och mod.

Genom alla fina minnen lever ni för evigt.