Jag hade förmånen att få träffa ett antal sjuksköterskor i måndags kväll när Vårdförbundet bjöd in landstingspolitiker för att träffa och samtala med deras medlemmar. Det var så givande. Vi landstingsråd i Vita Huset har en nära och kontinuerlig dialog med flera företrädare för fackförbunden men att få chansen att träffa deras medlemmar lyssna och resonera med dem är så berikande. Jag uppskattar den ärlighet, erfarenhet och det klokskap som de delar med sig av. Det är lätt att glömma att vi alla inom hälso- och sjukvårdens organisation jobbar med samma frågor på samma plats med vi har så olika perspektiv och referensramar. Dialog, kommunikation och förankring mellan beslutsfattare och den medicinska professionen är den enda framgångsfaktorn för att styra och utveckla vården på ett för patienterna bra sätt. Där anser jag att Vårdförbundet och dess medlemmar är en tillgång och en spelare som ska tas på stort allvar. Landstinget är också en av länets största arbetsgivare och det förpliktigar.
Det som gjorde kvällen särskilt oförglömlig var att jag fick chansen att möta några mycket speciella sjuksköterskor som jag längtat efter att få kontakt med och hoppats skulle vara där. Jag vet att de haft en särskilt tuff situation de senaste åren på sin arbetsplats. Det blev ett känsloladdat möte som gav mig mycket kraft och bekräftade mina farhågor.
Deras berättelse och arbetssituation berörde mig djupt, faktiskt ända in i hjärtat. Jag har hela tiden haft patienternas perspektiv för ögonen. Jag har naturligtvis också hållit mig informerad om personalens situation via Vårdförbundet men att stå så nära, lyssna och känna deras oro inför framtiden gav mig nya insikter. Det jag kämpat för blev plötsligt så mycket viktigare. Jag ville så gärna ingjuta lite hopp hos dem så att arbetsglädjen och yrkesstoltheten skulle komma tillbaka. Ni tre sjuksköterskor som var där, ni vet vilka ni är. Jag tänker på er och ger inte upp.
Veckans ros går till er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar