Ledarskap i med- och motgång…

Idag presenterades den nya sjukhusdirektören. Ett glädjande beslut som många väntat länge på. Jag kan inte låta bli att reflektera över vad innebörden av ledarskap betyder för mig, att vara en ledare som inger respekt och förtroende.

Den som var uppmärksam noterade att landstingsstyrelsens ordförande var närvarande vid landstingsdirektörens och sjukhusdirektörens sida när beslutet tillkännagavs. Landstingsstyrelsens ordförande envisades nämligen med att få vara med och pressentera sjukhusdirektören (därav även 2:e vice ordförandens närvaro). Det kan i och för sig vara en viktig signal att politiken och landstingsledningen är rörande överrens om tillsättningen av sjukhusdirektör, för det är de. Politiken har varit med genom en referensgrupp (OBS! ej rekryteringsgrupp) till landstingsdirektören. Innan rekryteringsprocessen sattes igång diskuterades det villt vem som skulle tillsätta sjukhusdirektören. Landstingsstyrelsens ordförande menade nämligen att han skulle ansvara för tillsättningen men det tillåter inte den delegationsordningen som han själv ändrade när han tillträdde som landstingsstyrelsens ordförande. Och han har över huvud taget inte velat vara delaktig i turerna med den förra sjukhusdirektörens avgång.

Att vara ledare innebär för mig, att kliva fram i både med och motgång. Att vara närvarande, tillgänglig och svara även på jobbiga frågor när det stormar. Det inger förtroende och respekt för en ledare och det är då som ledarskapet sätts på prov på riktigt.

Min stilla undra är…

Vilka signaler ger det när landstingsstyrelsens ordförande och högste politiska ansvarige slåss om att få vara med vid positiva och trevliga presskonferenser men gömmer sig bakom landstingsdirektörens kjolar när inte lika behagliga beslut i landstinget ska tillkännages eller försvaras och förklaras i media. Då går det tydligen utmärkt att hänvisa till någon annan med motiveringen: detaljstyrning…

Kan man som ledare verkligen komma undan med att vilja vara med och leka när det passar men springa och gömma sig när det inte är lika roligt?